Jag var ute och gick i veckan. Det var i Spanien, längs den kända pilgrimsvandringsleden till Santiago de Compostela. Jag deltog i en katolsk mässa, med nattvard och allt.
Jag är väl lutheran, sitter jag där och tänker. Eller, jag vet åtminstone att jag är född i Finland och som barn döpt (dvs. intagen som medlem) i en kyrkorganisation som har sitt namn efter Martin Luther, den tyska 1500-talsteologen som satte sig upp mot påven och den tidens kristna kyrka. Ännu idag hänger det något slags järnridå mellan ”dem” och ”oss”.
Kyrkan är smockfull. Med min tunna skaljacka som underlag sitter jag på stengolvet tillsammans med många andra besökare, nästan längst fram för att kunna se något överhuvudtaget. Vi som sitter där på bänkar och golv, och står upp emellanåt, är vandrare från alla världsdelar som kanske träffats flera gånger tidigare längs leden. Vi är peregrinos, pilgrimer. Klädkoden är lätta friluftskläder och stadiga kängor eller sandaler. Vi är väderbitna, behagligt trötta och känner en gemenskap med varandra.
Stämningen är fantastisk. En sånggrupp framme till vänster står för den rytmiska musiken och en barngrupp deltar bl.a. i en dramatiserad predikan om vår vandring här på jorden. Vi klappar alla takten till de sånger som det svänger ens lite om. Också skaran av präster där framme i kyrkan klappar och lever med.
Bönen ”Fader vår” sjunger vi tillsammans stående, samtidigt tar vi alla varandra i hand till båda sidor och bilder en kedja och ring genom hela kyrkan.
Det blir dags för nattvard. På samma sätt som vi strävat framåt med våra ryggsäckar dagar och veckor innan, flyter vi nu fram som en ström mot någon av platserna där en präst delar ut nattvardsbrödet. Allt är enkelt, naturligt, levande och stämningsfullt. En stark upplevelse, som känns riktig och vacker.
Så här borde man då inte få göra, enligt ”vår” kyrkas protokoll. Men här och nu finns det inga makter som kan hindra mig att delta tillsammans med mina medvandrare på El Camino, ”Vägen”. I stället tror jag nästan att det finns en makt som vill att jag ska delta.
Nattvarden är en symbolisk kristen gemenskapsmåltid. Att där fortsätta upprätthålla en järnridå mellan folk känns bara fjantigt.
Den katolska kyrkan må ha sina problem, som man ändå börjat ta sig an för att på sikt kunna bearbeta och lösa. Men i den här mässan klarar man på ett fint sätt av att välkomna och ge uppbyggelse åt vandrare från olika länder och kulturer.
