Vi människor har en gemensam plats på jorden och det är hembygden, sa någon. Och vi har ett gemensamt språk och det är modersmålet. Jag grunnar på det här: min egen hembygd tycks vara rik på motsättningar – eller mångfald om man vill se positivt på det – när det gäller det där med hemortsidentitet. Kommunsammanslagningar förefaller knepiga när det gäller att hitta gemensamma nämnare i dessa ”sammansatta hembygder”. Det visar bara hur viktigt det lokala samhället och hemorten är. Mentala ränder är livskraftiga och går inte ur, inte i första taget. Mitt exempel är min egen hemkommun Raseborg. Staden grundades för tio år sedan: Ekenäs, Karis och Pojo (i alfabetisk ordning !) gick samman 2009. Och ett verkar vi alla vara ense om: det handlar om en oerhört naturskön kommun med rik historia: kust, skärgård, insjöar, historiska miljöer, rekreationsområden, skog, mark, berg och ängar, tätorter och landsbygd. Men utmaningarna är många, ekonomierna som förorsakade sammanslagningen, är fortfarande problematiska.
Med en grov förenkling kan man säga att Pojo, en industrikommun med finska som majoritetsspråk, gick samman med Ekenäs med kraftig svensk identitet och en annan politisk sammansättning. Karis var väl i stort sett mindre polariserat. Och idag? Jag tror att vi som bor i Raseborg fortfarande lever med stark lokal ”byaidentitet”. Det är säkert inte problemfritt att vara tjänsteman eller förtroendevald i en stad som visserligen är grundad men inte på något sätt ”färdig”. Borde man inför kommunsammanslagningar och i dessa ”nya hembygder” i allmänhet arbeta mera med de gemensamma nämnarna och invånarnas samhörighet? Sätta in det i utvecklingsplanen och agendan?
Själv har jag bott och arbetat i alla tre nämnda kommuner och kan med viss lätthet känna mig som ”raseborgare”. Född i Karis, uppvuxen i Bromarv (då Bromarf), skolgången i Ekenäs och senare med jobb i såväl Pojo och Ekenäs som Karis (och fjorton år på andra håll). När jag stod i beråd att byta bostad senast, för ett drygt år sedan, tvekade jag en tid angående huruvida jag skulle stanna i Karis eller flytta till Ekenäs, av olika praktiska anledningar. Halvt på skämt – men kanske också med visst allvar – fälldes det kommentarer angående min tvekan. I Karis var den vanliga hurtfriska repliken: ”Inte tänker du väl flytta till Ekenäs” och det fanns inget frågetecken efter frågan – och i Ekenäs möttes jag ibland av ett muntert ”Inte stannar du väl i Karis” – inga frågetecken där heller. Vi förefaller ha en bit kvar att vandra för att på ett självklart sätt säga att vi bor i Raseborg. Själv förtydligar jag mig de facto ofta; ”Jag bor i Karis i Raseborg”. Ja, jag bor fortsättningsvis i Karis men det är faktiskt under 20 km till Ekenäs, om någon undrar, och jag upplever ingen gräns längs vägen. Och naturskönt är det, som sagt, hela vägen från Padva till Svartå. Och nu kommer högsommarljuset över hela härligheten!
Kerstin Romberg
