Lära för livet eller lära av livet?

Livslärd

”Mein kampf”

2 May , 2019, 00.29 Martin Näse

 

Jag har inte skrivit någon bok, men jag har för mig att det är svårt att komma på en bra titel. Jag har inte heller läst Adolf Hitlers bok ”Mein Kampf”, så kanske jag inte borde ha en åsikt om den. Men efter att ha vandrat igenom två koncentrationsläger har jag plötsligt en bestämd uppfattning om den.

Den där strunten till skränfock, som blev en dörröppnare och symbol för det fasansfulla, gigantiska, nazistiska dödsmaskineriet ­– kunde något bli mer fundamentalt fel, än att något sett ur hans synvinkel kallas ”kamp”?

Jag trampar den mark som miljoner förnedrade, grundlöst fängslade, tvångsförvisade och till slut avlidna eller avrättade människor trampat. Jag ser var de tvingats tillbringa sina nätter, uträtta sina behov, arbeta, inta något slags föda. Jag ser var de torterats, skjutits ihjäl, gasats ihjäl, bränts upp i ugnar.

Jag är där, men jag inser att jag aldrig kan förstå deras verklighet.

Från Auschwitz fastnar de kvarlämnade bergen av skor, resväskor, hårflätor och olika stödproteser som tagits från lägerfångar på näthinnan. I Birkenau överväldigas jag av de kolossala dimensionerna på uppsamlings- och dödsmaskineriet. Från en särskild dödsbarack, där enorma mängder fångar strömmade igenom med en hastighet av bara några dagar, ser jag ännu för mig bilden av sovfållorna i tre våningar, där det lägsta lagret packades tätt ihop på jordgolvet i byggnaden som var anlagd direkt på den tidigare träskmarken.

Jag ser så mycket mängd och omfattning, att jag på något slags mänskligt plan inte kan fatta någonting.

Den absoluta maximinivån uppnås vid ruinerna av de två krematorierna i Birkenau. När jag sett dem och vandrar tillbaka tänker jag: ett mord, ett enda, kan jag kanske på något sätt förstå, om jag kan sätta mig in i orsaker och förlopp. Men tvåtusen mord på tio minuter, som en organiserad procedur avsedd att upprepas ett antal gånger varje dag, det bara går inte att ta in, det finns ingen chans.

Jag får höra om utvecklandet av dödsmaskineriet. Utmaningen och problemet var inte att ta livet av människomassorna, inte att hålla igång slaktandet. Problemet var avfallet. Man planerade ett nytt, mycket större krematorium i stället för de två med kapacitet för tvåtusen människor åt gången. Men när planerna var klara konstaterade man att projektkostnaderna skulle bli för höga. Europas judar skulle nästan vara utrotade innan den nya anläggningen skulle komma igång på riktigt, och man ville fungera totalekonomiskt effektivt så planerna lades ner.

Jag vandrar där över den enorma slätten, längs järnvägsspåret som slutar vid ”urvalsplatsen” inne på lägerområdet. Jag försöker föreställa mig de nyanlända som med sina knyten tvingas ner ur godsvagnarna, kanske ännu med en strimma av hopp kvar inombords. Jag försöker ana något av jämret från de tiotusentals runtomkring som kommit tidigare, i baracker och på gångar och fält.

I sällskapet jag vandrar med finns tjugoen gymnasieelever från Finland. Något slags ljus kommer för mig: om en enda av de osynliga, jämrande själarna däromkring oss – de som jag vill tillåta att förlänas ordet kamp – kanske någonstans ifrån nu kan se de här unga, som betalt för att komma hit från Finland för att försöka se och förstå, då kanske det finns ett ljus och ett hopp.


Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

Läs också

Kommenteringen är stängd.