Lära för livet eller lära av livet?

Karin

Annorlunda men rätt

26 Apr , 2019, 00.09 karinihalainen

 

Alla kommer lätt uppiffade och med andan i halsen. De har jobbat hela förmiddagen, kört ett par timmar för att ta sig till Lahtis och vill hinna besöka toaletten innan föreläsarna kör igång.
Vi möter varandra med glädje, fyller muggen med kaffe, plockar med oss en kanelbulle och skyndar in i klassrummet där utbildningen ordnas.
Språkönätverket har fortbildningsdag idag. Temat är de mångsidiga kompetenserna. Vi är drygt trettio pedagoger från åtta orter som har samlats. De flesta jobbar inom grundskolan men också inom småbarnsfostran.
Det här är vårt lärarrum! Inte det här klassrummet men de här pedagogerna. De här människorna är mina kollegor. De är de enda som på riktigt vet hurdant jobb jag gör.
Det märks också i workshoparna. Och i pausen. Vi förstår varandra och vi behöver varandra. Det pratas och det skrattas. Vi delar tips på metoder, läromedel, språkfostran och skolutveckling. Vi lyssnar, frågar och stöttar.
Inte så att kollegorna på den egna skolan skulle vara dåliga. Tvärtom. Men där finns ingen annan som undervisar samma årskurser som jag. Vi är så få och varje lärare ansvarar för minst två årskurser, en del för fyra. Och en i kollegiet är dessutom rektor.

När fortbildningsdagen börjar lida mot sitt slut byter vi några ord om kommande elevaktiviteter. Det ska bli sportdag i vår och Klemetskogs skola står för arrangemangen den här gången. Det gäller att planera väl för när hela Språkönätverket träffas så är vi flera hundra.
Våra elever behöver också varandra. De behöver få vara många. Få vara rätt, precis som alla andra. Under jämlika förhållanden. Och få använda språket på ett meningsfullt sätt.

Att starta det här skolnätverket för små språköar i södra Finland var smart gjort! Det skedde under en kaffepaus i lärarrummet på Svenska skolan i Hyvinge. Vi var tre skolor som hade samlats för att titta på en teaterpjäs tillsammans. Mellan kaffeklunkarna konstaterade vi vår känsla av ensamhet och utanförskap på de egna orterna. Men vi lät inte känslan ta över utan vi beslöt oss för att ses på nytt. Och på den vägen är det. I början skrev eleverna brev till varandra, gjorde gemensamma sagor och tidningar och besökte varandra. Så småningom fick samarbetet tydligare former, växte i omfattning och tillsammans genomförde vi flera statliga projekt. Vi tog ibruk den moderna tekniken som skapade nya möjligheter att dela, mötas och synas.
Idag är Språkönätverket en registrerad förening till vilken hör daghemmen och skolorna på nio språköar.

Länge leve nätverkandet!

Att syssla med svensk utbildning på helfinska orter är aldrig någon självklarhet. Ibland känner man sig sliten, ibland utanför och många gånger annorlunda. Men när Språkönätverket ses så känns det alltid bra.
Det är ett annorlunda – men helt rätt – lärarrum.

Karin Ihalainen, språkörektor från Lahtis

 

Läs också

Kommenteringen är stängd.