Livslärd

I någon roman jag läst – minns inte vilken – finns en scen och ett uttryck, en tanke,  som då och då gör sig påmind inom mig. En kvinna stiger in i en kyrka och blir stående framför en målning men imponeras inte av den. Tavlan skildrar nämligen livet alltför skönt och osant, inte så som det är i verkligheten. Den är, enligt kvinnan, inte målad ”på allvar”, den är målad ”på vackert”, ungefär så minns jag hennes omdöme om det konstverk hon betraktar. Jag funderar ibland på det här när jag exempelvis ser bilder på sociala medier eller annanstans, inte minst naturmotiven, och det gäller i högsta grad även mina egna inlägg. När jag fotograferar kan jag välja den vackraste vinkeln av landskapet, ”skära av” vyn och söka en komposition som balanserar väl. Finns det något som stör stämningen i bilden kan jag förändra bildvinkeln en aning och ta in bara det jag för ögonblicket önskar visa och lämna resten oavbildat. Det jag sätter ut på nätet eller sparar i min bildbank är förvisso enkla amatörbilder som aldrig ”förbättrats” på något sätt, inga filter, inga färg- eller ljuskorrigeringar eller andra ”manipuleringar”. Men mina bilder säger kanske inte alltid hela sanningen ändå och de förvränger möjligen helhetsintrycket. Jag tror att de allra flesta av oss som fotograferar under vandringar i skog och mark och längs vattendrag, vi vill spara och ta till vara det vackraste vi ser helt enkelt, måhända ”for a rainy day”.

Jag kan stundtals ha lite ont samvete över det här – det är som att ljuga bort det osköna och oönskade. Det kan också ses som en sinnebild över den naturuppfattning som råder idag; vi vet att vi förstör den här planeten men envisas ändå att visa fram det fina och omistliga som om det var det som är det normala. ”Så här ser väl jorden ut?” Nej, det gör den inte! Det är egentligen inte blåa, rena och klara vatten vi ser, det är inte ren och klar luft vi andas, inte överallt.

Varenda gång jag ger mig ut i naturen, d.v.s. varje dag en stund, upplever jag numera känslan av att se något som är på väg ut ur vår verklighet, något som förtärs utan att det ännu syns alltför tydligt på ytan. Vi lever i ett av världens renaste länder. Och likväl. Hotet vilar också här, som ett orosmoln och ett täcke av obekvämhet och sorg. Medan  naturen borde vara den plats där hjärtan kan helas och själen stillas till ro.

När jag var barn skrev jag dagbok, den var full av naturromantik. Där var en hel del böljande åkrar och vikar, ensamma roddare på sjön, soluppgångar, speglingar och ljusspel över fält, träd och vatten. Så kan jag fortfarande se på omgivningen ibland innan jag besinnar mig, innan det hugger till i hjärttrakten, innan jag minns chocken i april 1986 då Tjernobyl-olyckan kablades ut över världen. Senast då vaknade vi väl till insikt om alltings obeständighet och otrygghet. Eller gjorde vi det?

Matilda Södergran publicerade häromdagen essän ”Flugseendet – insekterna, häpnaden och omgestaltningen av vårt band till naturen” (SVENSKA.YLE.FI), om vår uråldriga relation till denna natur och om hur vi fjärmas från den alltmer, i stället för att tala om vårt beroende av den – och vår kärlek till den. Fortfarande måste det vara tillåtet att glädja sig som ett barn över det man ser, hör och tar del av i skog och mark. Catharina von Schultz skrev en bloggtext här på Livslärd (23.4), där hon ställer frågan om huruvida vi använder den unga aktivisten och ”visselblåsaren” Greta Thunberg som symbol för vårt eget onda samvete och våra egna tillkortakommanden när det gäller åtgärder mot klimatuppvärmningen. Jag lyfter hatt och tummar för Greta – och tycker att hon inte alls förtjänar den politiskt färgade kritik som riktas mot henne och hennes fördömanden över oss vuxna och vårt sena uppvaknande. Hon ser det som jag lämnar utanför mina bilder när jag fotograferar ”på vackert”. Jag kommer att fortsätta ta de här bilderna, tänker jag, men jag tror att jag är någorlunda medveten även om det jag lämnar utanför.

bildetik, bildmanipulering, klimatfrågan, naturmotiv