Det plingar till i min telefon och där dyker hon upp på skärmen med sitt glada ”Hej momi” igen. Det här händer allt oftare nuförtiden i takt med att hon växer och klarar av tekniken i sin mammas telefon själv. Det är åtskilliga tusen kilometer mellan oss, hon bor på andra sidan Atlanten. Vi ses inte så ofta på riktigt, men ändå känns det som vi känner varandra så som en momi och hennes dotterdotter vill göra. Ibland leker vi kurragömma per telefon, senast gömde vi oss under en filt i hennes säng och mamma fick leta en god stund innan hon hittade oss. Där låg vi och fnittrade och gav ifrån oss små läten för att hjälpa mamma i letandet. Må vara att momis synfält i våra lekar är lite begränsat och momi ibland får ligga och stirra i taket, men med tiden har hon blivit allt skickligare på att manövrera kameran så momi också hänger med. Att lägga pussel går också bra, momi är ganska bra på att hitta bitar som hon sedan lägger på rätt plats. Nästan varje gång vi rings vill hon att momi visar hur mörkt det är ute i Finland, då det hemma hos henne alltid är ljust när vi talar. Vi har nio timmars tidsskillnad, inte så lätt att greppa då man är fyra år.
Efter de här samtalen tänker jag ofta tillbaka på min egen momi. Hon hade 9 barnbarn och av dem var vi sex som bodde utomlands som barn. Vi lärde aldrig riktigt känna vår momi, då vi sågs så sällan. Nu då jag är momi själv förstår jag hur ledsamt det här måste ha varit för henne. Jag är så tacksam för den teknik som gör att jag kan vara en aktiv del i min dotterdotters liv, också på distans. Nu väntar jag ännu på den dagen då vi också kan kramas virtuellt – vem vet?
