Vi kämpar alla uppför en backe varje dag. På något sätt, på något plan finns det alltid en backe vi måste upp för. Vi kämpar frenetiskt vidare i hopp om att det blir bättre, att det blir en otrolig skjuts nerför. Bara vi först kommit över backkrönet.
Litet så ter sig min vardag just nu. Alla de som står mig närmast kämpar hårt för att komma upp för backen de stött på. Hälsan tryter, arbetslivet utmanar, relationerna ansträngs… en jobbig backe hur man än vänder på det. Det jobbigaste med min backe är att jag vill så gärna hjälpa alla komma upp för backarna men det finns inget jag kan göra. Lyssna, försöka förstå och svara mot de rop på hjälp jag hör är det enda jag kan göra. Det känns bara så otillräckligt.
Hjälplösheten jag upplever är stressande. Jag vill hjälpa och stöda alla, men samtidigt inser jag att det finns väldigt litet jag kan göra. Jag har alltid förespråkat personligt ansvar. Att vi var och en driver våra liv mot fram- och motgångar. Nu sitter jag och undrar om jag borde revidera min hårda inställning? När livet händer och man plötsligt blivit en passagerare på färden, utan ratt och bromsar så känner man sig lätt liten, obetydlig och värdelös. Man blir rädd för allt det som finns framför en innan man nått backkrönet.
Jag tror inte att min situation är unik eller på något sätt speciell. ”Alla har vi våra kors att bära” sägs det ofta. ”Livet är en prövning” eller som Nietzsche sade ”Livet är en plåga och sedan dör vi”. Det finns många olika bemyntade talesätt och ordspråk kring dessa ständigt återkommande uppförsbackar.
Vad jag lärt mig under åren är det som driver mig uppför en backe av motgångar är att koncentrera mig på det som är under min kontroll. Många gånger blir backen brantare och halare bara för att jag upplever att jag måste vara duktigare än vi är. Vad tänker och anser andra? Utomstående faktorer styr mina val, men de är alla något som ligger utanför min kontroll.
Jag piskar mig till att ”strunta i vad andra tycker” och fokusera mig på de saker jag kan kontrollera, det som jag aktivt kan påverka med mitt eget agerande. Låter så enkelt och logiskt men varför gnager då känslan av hur det ser ut eller vad andra anser i bakhuvudet hela tiden?
Attityd, attityder, gemenskap, ledarskap, livserfarenhet, livsglädje, Välmående
