I min hemby i Bromarv fanns ett litet skolbibliotek. Där stod ungdomsböcker i rad: W.E. Johns Biggles-böcker, Enid Blytons Fem-böcker och annan ungdomslitteratur som kom ut då på 50- och 60-talet, men också klassiker som M. Twains Tom Sawyer, H.B. Stowes Onkel Toms stuga, J. Swifts Gullivers resor, J. Londons Skriet från vildmarken, D. Defoes Robinson Crusoe och en del av Astrid Lindgrens tidigare litterära skatt. Så fanns Z. Topelius och J.L. Runeberg, självklart. En del berättelser fungerade som högläsningsstoff i klass. Det här var en s.k. ”enlärarskola” med flera årskurser på en och samma gång i samma sal, vilket ställde krav på läsordning och samordning av undervisningsämnen. Högläsningen var säkert ett bra sätt att samla flera årskurser för en gemensam lektion – och högtidsstunder för oss barn. Boksortimentet utökades för byborna med en s.k. ”boklåda” som placerades hemma hos någon familj i någon av gårdarna ute på udden. Där kunde alla låna och där gömde sig spännande vuxenlitteratur. Hade jag tur hann jag ”botanisera” i lådan och läsa någon av dessa böcker innan de sändes tillbaka till kommunens bibliotek i kyrkbyn för att bytas ut. ”Boklådan” var för övrigt en respektingivande, bastant och djup träkista med tungt lock och mörka beslag. Så ter den sig i mitt minne i alla fall.
När jag började i samlycéet i Ekenäs öppnades en ny värld i nya bibliotek – både lycéets egen samling och stadens. Jag var elva då och bar så många böcker till skolbussen och hem som jag orkade kånka på. Bibliotekarien i stadsbiblioteket var en vänlig gammal man med långt skägg, han gick mumlande bland hyllorna och han visste allt. Det var bara att fråga honom om något var oklart. Rurik Rancken hette han. Han var liksom själva biblioteket! Det ena kunde inte särskiljas från det andra. Fönstren var höga, liksom hyllorna, där var rätt trångt och där lärde man sig att vara tyst och att uppskatta den kunskap som fanns lagrad mellan pärmarna.
Sedan följde andra respektingivande bibliotekshus, i Åbo, i Helsingfors, i Göteborg, i Stockholm, och mera sporadiska vistelser i andra städer med fascinerande samlingar.
Och idag? Idag anlitar jag mitt ”hembibliotek” i Karis i Raseborg och Åbo Akademis bibliotek i första hand. På grund av ett forskningsprojekt blir fjärrlånen många. Det går ju att få boklån från snart sagt vilket håll i världen som helst när och om det behövs. Och det kostar inte mycket för låntagaren. Den här samhällsservicen är enastående fin i vårt land – låt oss tro att den får bestå, för människornas, inte minst barnens, och jämlikhetens skull.
Nu sägs det ibland olycksbådande att de traditionella bibliotekens tid är förbi – i framtiden läser man all litteratur via läsplattor och pappersböcker behövs inte längre. Så enkelt är det säkert inte, men jag kan mycket väl förstå att när en stad eller kommun bygger nytt bibliotekshus idag så tänker man om. Det har man gjort i Helsingfors. Ode är en fantastisk institution – belägen mitt bland andra konst- och kulturhus och ”nära” även för oss som åker till huvudstaden med buss eller tåg. En plats för möten både med litteratur och människor, för upplevelser, för egna lässtunder i något av utrymmena eller på någon av de sittvänliga, anmärkningsvärt stora trappkonstruktionerna, för begrundan inför panoramautsikten över stan eller bara för att ta in stämningen och det svaga sorlet av folk som samtalar, lugnet mitt i ”byn”.
Men det vackraste av bibliotek jag sett – det är och förblir Helsingfors Universitets bibliotek, det som invigdes 1845 och ritades av C.L. Engel.
Kerstin Romberg
bibliotek, grundservice, jämlikhet, landsbygden, ny arkitektur, Ode, skolbibliotek
