En tidningsartikel om olika grupper av invandrare och hur väl de integreras i Finland har väckt diskussion på sociala medier. Somalier och kineser, att jämföra personer som levt i flykt och inte haft tillgång till utbildning med en grupp som ofta anlänt till Finland av andra orsak t.ex. kärlek, jobb eller studier blir bakvänt.
Om vi ser på utgångsläge så är dessa två grupper på alldeles olika startlinje när de kommer till Finland. Om målet är studier och sysselsättning som mätare på lyckad integration har den ena gruppen försprång. Inte kan vi väl jämföra grupperna då endel springer 100 meter och andra 1000 meter?
Jag tänker ibland då jag jobbar med personer som flyttat till Finland på vilket enormt försprång jag själv också fått. Helt gratis. Utan orsak. Mest tackvare turen att födas i Finland. Medan de flydde sina hem eller sökte efter sina släktingar och missade år av utbildning eller arbete så kunde jag lugnt ta min student och läsa på universitet. Och vilket försprång det gett.
Det tåls att funderas på hur vi kan korta ner detta försprång, vilka åtgärder kan vi erbjuda som gör det lättare att ta igen förlorade studieår eller arbetsår? Riksdagen föreslår i sitt utlåtande att integrationstiden borde förkortas från tre år till ett år. För att effektivera integrationen och få skattebetalare snabbt.
Men då glömmer vi igen tanken om olika förutsättningar och försprång. Ett år är inget år, det är inte rättvist att tänka sig att personer som har mycket att ta igen (om vi nu tänker på personer som har låg utbildningsnivå) ska göra det på så kort tid. Och framförallt är det inte rättvist att jämföra olika grupper utan att se desto mera på bakgrundsfaktorer, utgångsläge och försprång.
