Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin,Livslärd

Kloka, fördomsfria och roliga?

8 Mar , 2019, 00.49 Kerstin Romberg

 

 

Det är kvinnornas dag idag. Kom i sammanhanget att tänka på en kolumn i Aamulehti av Matti Kuusela (se 1. nedan). Som kvinna – och inom ett antal år närmande mig i ålder de 70-plusare han beskriver – är det lätt att känna sig tillfreds vid läsningen av hans text, för att inte säga hybrismättad. Äldre damer framstår där som vishetens tempel, toleransens budbärare, som kloka och fördomsfria med sinne för humor – och vackra, vad det nu kan tänkas innebära. Han hävdar att äldre kvinnor av idag är en grupp utbildade och allmänbildade individer, som sett världen, som har levnads- och arbetslivserfarenhet och som lever engagerat. Han generaliserar givetvis och vill väcka debatt.

Kuusela påpekar bl.a. att det bland arrangörer på kulturfältet just nu råder en önskan om en betydligt yngre och mera blandad publik i salongerna än dessa äldre åhörare och åskådare, som vi vet att i hög grad råkar vara just kvinnor. Han menar att indignationen gentemot dessa ”grånande salonger” är helt och hållet missriktad. Inte bara yngre generationer har förmåga att ta emot, att reflektera över och föra diskussion om det som visas på scenerna. De generationer som föddes på 40- och 50-talen är de facto åldersgrupper med kunskap, utbildning och erfarenhet av lång och omvälvande samhällsutveckling och -påverkan, säger Kuusela vidare.

Ja, jag kan hålla med om att äldre personer alltför ofta bedöms som grupp, en obestämd grånande massa med ett slags särskilt ”flockbeteende”. Riktigt så ser ju inte verkligheten ut! Jag tror att var och en av oss går till en föreställning av personligt intresse, även om en del kulturtilldragelser har en tendens att bli publikmagneter dit varenda en förefaller att dras, av olika orsaker. Men i stort sett väljer vi och vrakar vi i utbudet. Vi är väl rätt långt en livsstilsgeneration, främst tack vare möjligheter att studera och förverkliga våra intressen i långt högre grad än det  våra föräldrar hade chans till. Vi är uppmuntrade att forma våra liv i ”återuppbyggar-andan” efter kriget, många av oss är präglade av 60- och 70-talens politiska, feministiska och miljöengagerade rörelser, av det musikliv och den ungdomskultur som uppstod då, vi bildade familj när ”solidaritet” och ”öppenhet” var slagord som stod högt i kurs. Vi behövde knappast bekymra oss för arbetslöshet – det fanns jobb att söka och att få för de allra flesta.

Idag har en stor del av oss ekonomi nog att i varje fall i någon mån ta del av det rika kulturutbud som finns. Teatrar och andra institutioner skall förstås rikta sig till alla åldersgrupper och till människor med olika slag av intressen. Men de äldre kvinnor – och män – som bänkar sig i salongerna är inte någon enhetlig grupp. De (läs ”vi”) är där med en alldeles personlig värdegrund i bagaget, ett eget intresseområde att odla, så länge hälsan håller –  och innan vi råkar ut för det som Alf Rehn beskriver i Hbl (23.2) under rubriken ”Hur ålderdomen blev värdelös”. Men synpunkter på det senare vill jag återkomma till.

1. ”Seitsemänkymppistä naista viisaampaa, sielukkaampaa, suvaitsevampaa, hauskempaa, kauniimpaa ja vapaamielisempää olentoa ei maa päällään kanna”. (Aamulehti, 17.2.2019)

Målningen heter Landskap och är gjord av Mary Kuusisto år 2016, olja och akryl, här beskuren.

 

Kerstin Romberg, tidigare lärare och rektor inom det fria bildningsarbetet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

, , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.