Lära för livet eller lära av livet?

Karin,Livslärd

Det gör så ont när alla vet

25 Feb , 2019, 12.46 karinihalainen

 

Det som händer är förstås onödigt. Allt hade kunnat göras annorlunda. Men eftersom du är du och jag är jag och ingen av oss är fullkomliga så blev det så här.

Vi kommer in efter skidåkningen. Hon som jag tänker berätta om har kämpat på bra i spåret. Även om det var tungt efter ett långt och ihärdigt snöande. Jag lägger märke till henne i skogen. Hon brukar alltid skida med sina kompisar, glatt babblande. Nu stakar hon sig ensam framåt. Hon ser besviken ut men varje gång jag tilltalar henne så ler hon.

Skidåkningen pågår hela lektionen och när vi kommer tillbaka till skolan är det dags för lunch. Men innan eleverna hunnit till matsalen har stormen brutit lös.

Det som händer är att flickan som kämpat på ute i skidspåret möts av två kompisar inne i klassrummet. Leende visar de henne teckningarna som de har gjort medan hon varit ute och skidat.

-Ni ljög för läraren, säger hon argt. Ni hade visst kunnat åka skidor.

Lärarvikarien hade befriat eleverna från skidåkningen pga. växtvärk men flickan anser att vikarien blivit förd bakom ljuset. Nu behövs det bara att en fjärde elev går förbi ute i korridoren, hör det arga skrikandet och kommer in för att fråga vad som står på. Så är bråket i full gång.

-Varför ska du bry dig? Du har ingenting med saken att göra, ropar skidåkarflickan.

-Jamen, jag blir orolig när jag hör att du skriker. Jag vill inte att det ska bli bråk, svarar den utomstående eleven.

Men det är just vad som händer! Plötsligt har kompisar förvandlats till värsta fiender. De strider hela rasten. När de kommer in är de arga och rödgråtna. Lärarna lyssnar, försöker förstå och leda eleverna mot försoning. Men känslorna är så svallande att vi tar time-out till nästa dag.

På matrasten dag nummer två återkommer vi till bråket. Då har eleverna delvis skött försoningen själva men det finns ännu en del att prata om. Vi pratar med en i taget och vi pratar alla tillsammans. Eleverna är uppriktiga och ärliga och väldigt villiga att finna en väg vidare. När det kommer fram att en av eleverna har sparkat sin kompis så tar vi fram skolans regler och konstaterar att det innebär kvarsittning. Eleven förstår varför våld aldrig accepteras och är villig att sona sitt brott.

Så innan dagen är slut har eleverna tagit sig ut ur konflikten. Det har fått gråta ut sin sorg över orättvisor och elaka ord. De har sagt förlåt och gett varandra en gruppkram. Omslingrade går de tillbaka till klassrummet.

Och här borde berättelsen ha slutat.

Men det gör den inte.

Eleverna har nämligen gett utlopp för sina hatiska känslor i sociala medierna. Och nu är det inte bara de inblandade som känner till bråket utan hela skolan är involverad.

Värst utsatt blir eleven som sparkat.

Plötsligt räcker det inte att hen erkänner sitt brott, ber om förlåtelse och lovar att avtjäna sitt straff. Nej, nu har hela skolan förvandlats till domare. Eleverna frågar, kommenterar och retas:

-Är det kul med kvarsittning?

-Tycker du om att slåss?

-Fattar du inte att våld är fel?

Då bryter eleven ihop. Gråtande upprepar hon:

-Det gör så ont att alla vet.

Jag lägger armen om henne och tänker tyst på alla som under de senaste åren hängts ut i sociala medier.

Hoppas det finns någon som tröstar dem.

 

Karin Ihalainen, språkörektor från Lahtis

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.