Den norska pappan som nyligen medverkande i Skvalan och berättade om sin svårt sjuka sons datorspelande har gjort intryck på många. Sonen Mats fick i fyraårsåldern en diagnos som innebar att hans muskler skulle förtvina och att han knappast skulle leva längre än till 20-årsdagen. Hans stora intresse var att spela dataspel, bland annat World of Warcraft. Han vände på dygnet och spelade på nätterna och sov på dagarna. Pappan berättade nu hur han och hans fru försökte få sonen att lägga sig klockan elva och leva ”som alla andra” och hur de inte alls förstod sig på vilken roll dataspelet hade i sonens liv. Det är fyra år sedan sonen dog och i samband med begravningen fick föräldrarna insikt i det sociala sammanhang som sonen tack vare spelet levde i nere i sin egen lägenhet på bottenvåningen i familjens hus. De trodde han var ensam utan möjlighet att träffa folk och umgås och utan möjlighet att göra något avtryck i världen. Historien har uppmärksammats i många medier.
Jag kommer mycket väl ihåg hur skeptiska många var emot e-post när det ännu inte var var mans domän. Det var ju så kallt och opersonligt att det skulle då aldrig kunna ersätta vanliga brev eller personlig kontakt. Alla nya tekniska påfund måste tydligen genomgå en period av kritik och påstådd farlighet – tänk nu bara på alla ”skärmar” som det nuförtiden är så förskräckligt att barn håller på med.
Det var nog 1996 som jag skaffade internet och epost hem. Då jobbade jag som klasslärare och det tog förstås inte länge förrän jag hade hittat en lärare med klass i Kanada som min klass kunde brevväxla med. Barnen skrev på den enda datorn vi hade i klassen och jag tog hem meddelandena på en diskett för det var bara datorn i föreståndarens klassrum som var uppkopplad. Läraren i Vancouver hette Alice och vi utväxlade personliga meddelanden när vi skickade våra elevers meddelanden till varann. Det tog inte länge innan jag uppfattade Alice som en nära vän, jag kunde bli riktigt varm om hjärtat när hennes namn dök upp i min lista på inkomna mejl. Vi hade aldrig setts, inte ens på bild, utan det enda intrycket av varann var den svarta texten på vit botten som e-postprogrammet levererade. Jag minns mycket väl att jag var förvånad själv – Det här var ju inte så opersonligt som folk trodde.
På samma sätt var barns och ungas dataspelande helt förkastligt. Barnen skulle bli enstöriga och känslolösa, kanske utvecklas till massmördare eftersom de spelade spel där man skulle skjuta på varann. Vår son var väl i 11-årsåldern när vi skaffade en begagnad PC för att han ville spela spel och åka på LAN-partyn. Förbluffad hörde jag genom den halvöppna dörren hur han satt och pratade för sig själv i sitt rum. Inget konstigt – I World of Warcraft kunde man spela med andra som samtidigt var online. ”Just nu spelar jag tillsammans med en kille i England”, sa han som om det var helt naturligt. När andra föräldrar beskärmade sig över barnens spelande försökte jag med att det ju var socialt när man kunde spela tillsammans, att det tränade engelskan och så var det ju utvecklande att diskutera strategi på det där sättet med sina medspelare. Nej, nej, det var förkastligt – och tänk om barnen blev massmördare.
En dag vid middagsbordet frågade jag sonen om han inte skulle vilja gå med i byns jaktlag. Då skulle vi kunna få mera rådjurskött till frysen. Han stirrade förfärad på mig, ”Nej, aldrig i livet”, sa han, ”inte vill jag döda djur och bli blodig och smutsig”. ”Jaså”, sa jag förvånat och försökte en gång till, ”Men du är ju så intresserad av att skjuta”, sa jag och tänkte på Counterstrike, som han hade visat mig. ”Nej, men det är ju ett SPEL”, sa han förtrytsamt, ”det är ju inte på riktigt!”
Lord Ibelin Redmoore var norska Mats Steens alter ego i spelet War of Warcraft. FOTO: SCREENSHOT ∕ BLIZZARD ENTERTAINMENT
Och i Oslo satt Mats Steen i 20-årsåldern och spelade World of Warcraft och fick vänner från hela Europa som han spelade och diskuterade tillsammans med. Hans avatar var en storvuxen muskulös och stilig man, Lord Ibelin Redmoore, som älskade att springa och som blev mycket uppskattad i gruppen. En flicka i gruppen retades litet med honom och de blev mycket goda vänner i åratal. När Mats gick bort skrev hans pappa om det i sonens blogg som han fått lösenordet till. Han visste inte vem som skulle läsa det, men han satte ut sin e-postadress och fick nästan omedelbart flera mejl från de här spelvännerna som han inte hade en aning om att existerade. Flera av dem kom till begravningen, bl.a. från Sverige, Finland och Nederländerna och kunde berätta om Mats stora betydelse för gruppen och hur de nu saknade honom. Mats föräldrar fick inblick i en fantastisk värld som sonen i tusentals timmar hade utforskat och verkat i – en värld där han kunde umgås med andra på ett helt annat sätt än i den vanliga vardagen där hans fysiska begränsningar satte stopp. På sin blogg skrev Mats så här om dataskärmen:
«It’s not a screen, it’s a gateway to wherever your heart desires».
Siv Ekström, Medisrektor i Mariehamn
