Lära för livet eller lära av livet?

Catharina,Livslärd

Skam

8 Feb , 2019, 06.00 Catharina von Schoultz

 

Jag växte upp i Tyskland. Då min familj flyttade dit hade det bara gått 30 år sedan krigsslutet och det Tyskland jag bodde i präglades starkt av det som kallades ”Vergangenheitsbewältigung”, dvs en klart utarbetad handlingsplan för att se till att den ideologi som ledde fram till Nazi-tidens skräckvälde aldrig skulle kunna få fotfäste bland befolkningen igen. Det här var förstås mycket bra och rätt tänkt, men det tog sig ibland närmast absurda uttryck, som visar vilket stort nationellt posttraumatiskt syndrom hela den tyska nationen led av under en lång tid efter kriget. Kanske till en del gör ännu idag.

Jag gick i en vanlig tysk skola och jag glömmer aldrig den måndagsmorgon då vår rektor kom in mitt i vår gymnastiklektion och uppmanade mig och min goda vän att följa med. Fredagen innan hade vi under biologilektionen dissekerat en humla och antagligen påverkade av den i skolan ständigt närvarande påminnelsen om Nazi-tidens förskräckligheter hade min vän och jag skrivit en saga om den stackars humlan och kallat vår skola för ett koncentrationsläger för insekter. Läraren såg texten och enligt då rådande uppmaning från myndigheterna om att allt som kunde upplevas som ideologiskt riskfyllt beteende skulle anmälas, hade hon givit vår text till rektorn. Våra föräldrar kallades in och fick höra att det min vän och jag gjort var mycket allvarligt då vi dragit skolans goda namn i smutsen och bidragit till att vår skola fått en plump i anmälningsregistret. Jag med min finländska bakgrund var ändå mer förlåten än min tyska väninna – hon borde ha vetat bättre! Den här händelsen satte djupa spår i mig och jag har som vuxen ofta funderat över hur man kunde kräva av oss då 13-åriga barn att vi skulle kunna förstå och greppa 1900-talets största brott och att man valde att straffa oss för att vi reagerade. Dessutom min tyska vän mer än mig, som om hon personligen skulle behöva stå till svars för det som hennes landsmän gjort många år innan hon föddes. Först som vuxen har jag insett att vår reaktion egentligen var sund och mina i början starka känslor av skam har övergått i förståelse för att vi reagerade som vi gjorde. Vi var ju bara barn som verkligen inte hade kapacitet att ta in och förstå det förskräckligas vidd, som vi i avskräckande syfte matades med så gott som varje dag. Vi bearbetade saken på ett barns sätt. Och min kanal har alltid varit fantasin och ordet.

Jag förstår idag att min rektor, som personligen hade tvingats uppleva krigets fasor, var lika traumatiserad som hela tyska folket var då. Skammen var så stor att man förde den vidare till barn och unga i många generationer. Man sökte förtvivlat efter metoder att gottgöra det som skett och tänkte att förlåtelsen bara kunde komma genom kollektiv självbestraffning. Jag som finländare ansågs inte behöva bära den skuld som vilade tungt på alla tyska axlar.

Men vad händer med ett folk som så länge tvingas bära en så stark skam? Ännu idag bemöts mina tyska vänner ibland med ett skämtsamt Heil av någon som tror sig vara lustig. Hur tror ni det känns?

,

Läs också

Kommenteringen är stängd.