Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin,Livslärd

Drömmarnas magi

3 feb , 2019, 22.51 Kerstin Romberg

 

Det här är en återkommande dröm jag har: jag är ett litet barn, klädd i ett ljust långt linne och jag vandrar på en strand. Där är en sanddyn, jag går högst uppe på den, starrgräs under bara fötter. Till vänster sträcker sig en skogbevuxen udde ut i vattnet, där bakom öppet hav. Jag väntar på någon som skall komma roende fram bakom udden. Jag är ensam. Solen håller på att gå upp, där är ett disigt jämnt ljus. Jag vaknar alltid innan roddaren och ekan visar sig.

Jag är ingen drömtydare men inser att här finns ”jungianska” symboler och arketyper så det räcker: det ensamma barnet, havet, klädnaden, stranden, skogen, ljuset, gräset. C.G. Jung menade, om jag förstår det rätt, att våra drömmar är kompensatoriska. Han ger inga tumregler för tolkning men menar att drömmarna inte är slumpartade. De ”återställer”, hävdar han, en själslig balans hos den enskilda personen. De skulle alltså kunna betraktas som en bro, en budbärare, från en instinktiv sfär i vårt medvetande till en mera förnuftsstyrd del av psyket.  Drömsymboler manifesterar sig i personligt färgade ”bilder” i drömmen, enligt Jung.

Intressant, säger jag, men vågar INTE ge mig på att tolka min återkommande dröm – många existentiella frågor väcker den dock. Varför ensam? Vem väntar jag på? Är det meningen att jag skall gå ombord? Jag vet precis hur skogens kontur där på udden ser ut. Skulle jag råka få syn på den i det ”verkliga livet” så känner jag igen den. Förresten vilar det något hugo-simbergskt över hela ”scenen”.

För en tid sedan drömde jag att jag gick vid kanten av en motorväg, ett ihärdigt vinddrag kändes när stora lastbilar  drog förbi. Det var disigt och dunkelt. Framför mig gick en god vän. Han bad mig hålla tag i ryggsäcken han bar och menade att ”allt nog reder upp sig”. Vi stretade vidare i dimman. En annan natt drömde jag om ett stort hus, inte lätt att hitta fram i. Samma person var med mig här men försvann helt plötsligt. Jag tänkte att jag måste ut ur huset och leta. Hittade inte ut. Någon öppnade ändå en dörr och pekade på en trappa som ledde neråt under huset. Där växte också ett grönskande träd som sträckte grenarna mot trappstegen. Jag tog mig ner och fann en utgång. Det var kväll därute. Folk gick lugnt samtalande med ficklampor i händerna längs en vandringsled. Jag hade ingen lampa men kom på att jag hade min telefon i fickan! Den har ju ficklampsfunktion, tänkte jag och tände den – och ja, sedan vaknade jag. Kanske är det så att man hanterar sina rädslor i nattens drömmar.

När jag berättade för min medvandrare om motorvägen och labyrinten kom han med några förlösande kommentarer: ”För det första: man får inte gå på motorvägen! Vad gjorde du där? För det andra: jag bär aldrig ryggsäck! Och dimman, var kom den ifrån? Och den där labyrinten – det går vi bara inte in i!” Det var väldigt skönt att höra. Allt behöver inte analyseras! Nån balans får det lov att vara också när det gäller benägenhet att tolka, omskriva  och grubbla.  Hur som helst – sov gott!

 

Kerstin Romberg

pensionär, tidigare lärare och rektor inom fria bildningsarbetet

 

, , ,

Kommenteringen är stängd.