Lära för livet eller lära av livet?

Moa

Allt sitter inte i ryggmärgen

1 feb , 2019, 10.39 Moa Thors

 

Roligt att vara tillbaka i bloggosfären! Det är ett tag sen sist, närmare bestämt ett år. Vad har det då hänt under det här året? På det professionella planet kan jag väl säga att jag blivit mera du med mina arbetsuppgifter som för ett år sen ännu kändes ganska nya och som gjorde att bloggandet hamnade i bakgrunden. Nu känner jag en större säkerhet och är därmed också mera avslappnad, vilket förhoppningsvis avspeglar sig på mitt arbete.

På det privata planet har jag hunnit förverkliga åtminstone en grej som funnits på min att-göra-innan-jag-dör-lista, nämligen att semestra i en husbil. Under alla de år vi hade husvagn drömde jag om att ha en husbil i stället, framför allt för att slippa besväret med att passa in det tvåledade ekipaget på trånga parkerings- och campingplatser och att ideligen skruva ner fötterna under vagnen.

Men senaste sommar gjorde jag alltså slag i saken och hyrde mig en husbil på ett par veckor. Det enda som gjorde mig lite fundersam var det där med manuell växel efter knappa tio år med automat. Men som jag inte är den som tar ut bekymmer i förväg, intalade jag mig att det säkert skulle vara som med cykling – har man en gång lärt sig det så sitter det i ryggmärgen. Men så var det inte alls! Trots att jag andades lugnt och upprepade för mig själv min bilskollärares instruktioner från anno dazumal, kom jag inte ens ut från bilfirmans parkeringsplats. Kängurubensin brukar det visst kallas, när bilen tar ett skutt med ett okontrollerat motorvrål och sen abrupt stannar. Gissa hur jag kände mig! Om det inte varit för de 30 graderna som termometern visade skulle jag ha kallsvettats. Nu var det mera typ bastusvettning.

Så småningom kom jag mig alla fall ut från gården och körde lyckligen två kvarter fram till det första röda trafikljuset. Vad som hände där, kan du säkert räkna ut. Det hann slå om till grönt tre gånger innan jag lyckades ta mig vidare. Och bilkön bakom mig växte…

Efter ännu några missöden i ett småhusområde kom jag äntligen ut på Ring III och kunde slappna av. Att växla i farten var nämligen inget problem. Det var bara det där bedrövliga att komma igång… Nåja, jag ska inte tråka ut dig med mera ingående beskrivningar av fortsättningen. Jag kan bara konstatera att jag hann fundera både en och två gånger om jag borde skippa hela företaget och återlämna bilen.

Men jag är nu inte den som ger upp i första taget. Efter lite övning och ett gott tips av en bekant som råkade komma förbi när jag packade bilen, bar det av. Och i det skedet byttes min ångest till eufori – dels för att jag hade övervunnit de initiala svårigheterna, dels för att jag kände mig som en kung på vägen. Trots att husbilen var den minsta i serien kändes det som att sitta i en buss högt över alla andra puttefnask till bilar. Landskap som jag kört genom otaliga gånger tidigare såg helt annorlunda ut. Och när jag kom fram till mitt övernattningsställe var det bara att släcka motorn och hoppa i säng.

Moa

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

 

, , , , , ,

Kommenteringen är stängd.