I min vänkrets är det många tankar kring jobb just nu. Endel om rätta ställen att jobba på, andra om kombination av småbarn och jobb eller bara överlag jobb som en så stor del av vardagen. Och framförallt om jobb och identitet. Att som arbetstagare så är du en del av din arbetsgivares brand. Du som arbetstagare måste tro på vad arbetsgivaren tror på, annars blir det svårt.
Nu kan man ju göra jobb på olika sätt, endel gör det bara för pengar, endel gör en rollprestation och för endel blir det en identitetsbildande faktor eller livsstil. Du är vad du jobbar med. De flesta jag känner gör det med iver och för att de vill representera denna arbetsgivare. Och det är klart att man får vara konstruktivt kritisk och utveckla, men grundvärderingarna måste vara lika. Jag menar väljer du att jobba på ett privat vårdbolag eller på en förening för mental hälsa, då väljer du också att positionera dig på ett sätt eller annat, du prioriterar vad som är viktigare för dig, väger dina värderingar.
Men detta med positionering och identitet var inget vi riktigt talade om under studierna tycker jag. Då talade vi visserligen om var man kunde jobba och vad man kunde jobba med, men inte att du då också positionerar dig i samhället. Som praktikant på utrikesministeriet i tiden insåg jag att vi finansierade vissa organisationers verksamhet och insåg samtidigt vilken makt vi hade. Att denna maktfördelning var inbyggd och överenskommen i vårt samhälle. Och att du som jobbar på stället är en representant och ska uttala dig i linje med arbetsplatsens värderingar. Eller åtminstone kan du inte vara öppet kritisk mot dem.
Det är intressant att se hur olika människor förhåller sig till sitt arbete, hur det för endel bara är en nödvändighet för att få en inkomst, för andra en roll som tas på varje morgon och läggs av i takt med att arbetskläderna hängs i garderoben. Och för en tredje är det en konstant del av identiteten, dag och natt. För de flesta är de säkert en blandning av alla dessa, ena dagen mera flow och identitet och andra dagar mera mekaniskt nödvändigt att utföra.
Sen kanske förhållandet till jobb också ändrar över tid. Under studietiden ville vi rädda världen och småningom fortsatte en del att rädda världen medan andra mest ville ha ett jobb med bra läge så man hinner hem till halv fem och sätta på potatisen. Summa summarum tänker jag att vi ska fortsätta fundera hur vi vill positionera oss, vem vi vill representera och samtidigt inse hur privilegierade vi är som har möjlighet att överlägga och överväga olika alternativ. Många är fast i sitt jobb av olika orsaker – oberoende av om det är en roll, en nödvändighet eller en del av identiteten – och har svårt att komma loss. Och andra har inget jobb att gå till och reflektera över hur man ska positionera sig.
