Lära för livet eller lära av livet?

Pamela

När vården är som bäst

30 Jan , 2019, 15.12 pamelagranskog

 

När man vet att vården varit bra är sorgen lättare att bära.

När man har kämpat för att ens mamma ska få en plats på ett vårdhem blir det som många andra talat om plötsligt verklighet och vardag i ens eget liv. Man ska inte endast orka med sorgen, tårarna och vetskapen om att ens mamma redan står med ena foten i himlen – man ska också orka med kampen för en vårdplats. Då får man en helt annan syn på åldringsvården. Och då vill man verkligen ha en vård som ens mamma är värd. För då handlar Finlands åldringsvård plötsligt om min egen mamma.

När vården är som bäst blir man sedd både som patient och som anhörig. Då finns det en pågående dialog och ett samtal mellan personalen, de anhöriga och patienten. Det fanns tid för oss under det allra första samtalet i kansliet och vi fick fråga, fundera och tänka högt. Mamma hade slutat äta på hälsocentralens bäddavdelning och hennes redan slanka kropp var mager. ”Då fokuserar vi framför allt på maten och näringsintaget”, svarade föreståndaren. Tre månader senare, när mamma somnade in, vägde hon 5 kg mer än när hon kom till vårdhemmet.

När vården är som bäst sker den på ens eget modersmål. En lugn atmosfär, med vårdare som småningom blev bekanta ansikten och som alla talade svenska, gav mamma den trygghet hon saknat under några månader. Och oberoende av hur väl man behärskar det andra inhemska som anhörig kan det inte jämföras med att få diskutera mammas vård på sitt eget modersmål.

När vården är som bäst står både patienten och de anhöriga i fokus när slutet närmar sig. De sista dygnen var vi fyra personer runt mammas bädd. I det lilla rummet försvann tid och rum och det enda som fanns var mammas andetag, psalmerna vi sjöng och de livsviktiga samtal vi förde. Vi visste att det var dags att äta när en mjuk röst sa: ”Varsågoda. Maten är serverad i matsalen.” ”Får vi äta här?” frågade vi. ”Det att ni finns här lösgör också våra resurser. Ingen döende ska lämnas ensam”, svarade den mjuka rösten. Och när vi snabbt åkte hem för att hämta kläder kom samma svar: ”Vi sitter hos henne under tiden”.

När man har sett sin mamma dö vet man hur värdefullt det är att mötas av en mjuk röst och varma omfamnande armar som omsluter en när allt är över. En framsatt enkel tekopp blir symbolen för omtanke och värme.

Jag har sett min mamma dö på ett vårdhem där hon kände sig trygg och där vi, hennes närmaste, kände oss trygga.

Den tryggheten vill jag också ge alla andra som vet att sorgen närmar sig.

Mamma tillbringade sina sista månader på Emeliehemmet i Karleby och somnade in 9.11.2016.

 

Pamela Granskog är modersmålslärare i grunden och finns numera på Utbildningsstyrelsen

,

Läs också

Kommenteringen är stängd.