Lära för livet eller lära av livet?

Pamela

Mitt ansvar att byri på svensk

24 jan , 2019, 21.24 pamelagranskog

 

69 procent! Hela 69 procent av deltagarna i e2 Tutkimus undersökning kring inställningen till finsk- och svenskspråkiga vill lära sig bättre svenska, uppger forskare Jussi Westinen i samband med Justitieministeriets seminarium Hur ser Finlands språklandskap ut år 2030?

”Det är därför jag alltid talar svenska”, väser jag till bänkgrannen när jag får ögonen på siffrorna. Ja, visst har språkklimatet blivit hårdare och visst har den här regeringsperioden varit hård mot landets andra nationalspråk och visst ska vi jobba med de ungas inställning till språkkunskaper, såväl det andra inhemska språket  som främmande språk.

Men det oaktat visar en undersökning att 69 procent av de tillfrågade vill lära sig bättre svenska och 42 procent skulle gärna ha mera umgänge med svenskspråkiga! Mitt i all bedrövelse över språkklimatet lyser siffrorna upp. Men det innebär också att vi som talar svenska måste ta vårt ansvar: vi måste hjälpa dessa 69 procent att lära sig bättre svenska. Hur ska jag kunna kräva service på svenska om jag inte själv använder mitt språk offentligt? Både pensionerade rektorn och läromedelsförfattaren Pehr-Olof Rönnholm  och journalisten Sofie Grankull är inne på samma tankegångar i Hbl och ÖT. Vi måste använda vårt språk annars underminerar vi tvåspråkigheten i vårt land.

Jag försöker leva som jag lär. ”Det är första gången jag hör någon tala svenska på ett möte. Du måste fortsätta med det”, fick jag höra efter ett möte med arbetarskyddskommissionen. Killen som sålde en telefonladdare åt mig förra veckan ville övergå till finska. Jag log glatt och sa att det var ok, men undrade i samma veva om vi kunde göra så att han talar finska och jag svenska? ”Jo, du tala svenska bara. Min pappa är finlandssvensk men jag öva så lite”, sa han. Och så fortsatte han trots allt på svenska. Det var en strålande glad kille som sög i sig det beröm jag öste över hans språkanvändning när jag väl packat ner laddaren i väskan. Lite besvärligare var det ju dock hos tandläkaren som var lycklig över att för första gången på fem år få en patient som ville tala svenska. Dessvärre är ju inte tandläkarstolen det bästa utgångsläget om man vill få motparten att träna sin svenska, men vi löste det genom att jag gav tummen upp varje gång han fick en term rätt på svenska. För första gången önskade jag mig faktiskt fler hål i tänderna.

Jag behöver inte be om ursäkt för mitt språk. Det är både min rättighet – och min skyldighet – att använda det. Det är också min skyldighet att hela tiden vara pedagogiskt uppmuntrande när någon vill tala svenska. Aldrig någonsin får jag möta dem med höjda ögonbryn, snörpt mun eller sucka över bristfällig svenska.

Varje litet försök till svenska som någon av dessa 69 procent yttrar ska mötas med hurrarop och jubel, minst.

I barndomsstaden Karleby körde man i tiderna en kampanj för att få folket att använda svenska. Jo, ja pa faktiskt byri på svensk. Pa tu?

, , ,

Kommenteringen är stängd.