Chocken jag upplevde när jag märkte att min axelremsväska plötsligt var så lätt, och insåg att det berodde på att plånboken var försvunnen, går inte att beskriva. Där stod jag på en trottoar i ett regnigt Köpenhamn och försökte manövrera min rullväska och paraplyet och tittade ner i en mycket tom väska. Jag hade just kommit ut ur en liten trång butik och det var ju klart att det var där inne det hade hänt. Förvirringen som följde: ilskan över att jag inte varit på min vakt, förtvivlan även det som var borta, allt snurrade i en enda röra i mitt huvud.
Efter ett nordiskt möte hade jag tänkt tillbringa ett par tre timmar på stan innan jag skulle ta tåget ut till Kastrup för att flyga hem. Men vad göra nu? Var hittar man polisen? Jo vid Hovedbangården. Frågade ett äldre par om vägen. ”Ja, men det er lang vej” sa farbrorn och visade riktningen. Jag gick och gick i regnet, räknade med att tiden skulle räcka till och var ganska trött när jag äntligen kom fram till polisstationen. Fick göra anmälan och där lyckades till slut samtalet till Visakortsblockeringen. Men några pengar gick det inte att få sig tillsända på något vis Jag ringde den enda kontakten jag hade i Köpenhamn, Maria, som hade ordnat mötet jag var på och hon kom cyklande till järnvägsstationen i regnet och lånade mig 2000 DKK. Så mycket kostar inte tåget ut till Kastrup, men jag skulle ju ha pengar att betala hotellrummet med i Stockholm också och lite extra för säkerhets skull.
Väl ute på Kastrup återstod att övertyga flygbolagets incheckare om att de skulle låta mig flyga med fastän jag inte hade någon legitimation. ID-kortet hade förstås följt med i plånboken. Ett foto på mitt pass i mobilen imponerade inte på dem och inte vet jag vad det var som avgjorde, men efter 20 minuters parlamenterande gav de med sig. Att flyget sedan var en timme försenat passade bara bra på en otursdag som denna. På Arlanda blev det mera dramatik. Så sent som det var på natten fanns inga växlingskontor öppna. Hur skulle jag kunna köpa biljett på Arlanda Express in till stan med bara danska kronor? Men fem i elva hittade jag en växlingslucka som stängde först kl 23 så även det gick vägen.
Hemma igen på Åland gick jag till polisen och berättade att körkort och ID-kort var borta och fick lov att köra bil utan körkortslappen. De avrådde mig från att genast beställa nya kort. ”Det har hänt att plånböcker kommit tillbaka.” Det trodde jag inte på förstås, men lydde deras råd och lät saken bero över julen. Förra måndagen tänkte jag att nu är det ingen chans längre att plånboken kommer tillbaka. Inte en månad efter stölden, men hann varken till polisen eller fotografen den dagen. På tisdagen ringde min telefon på jobbet: ”Det här är från Finlands ambassad i Köpenhamn”, sa en ung kvinnoröst. ”Din plånbok har lämnats in till oss. Vill du att vi ska skicka den till dig?”
Den trogna plånboken med över tio år på nacken kom hem igen med innehåll och allt.
Alla kort fanns kvar i plånboken när den kom i rekommenderat brev till Mariehamn i går. Bilbliotekskortet, ID-kortet och det gamla rosa papperskörkortet med plastficka runt som jag redan hunnit sörja låg troget kvar.
Det finns alltså ärliga människor fortfarande! Tänk så intressant det skulle vara om man fick veta hur plånbokens hemfärd påbörjades. Vem hittade den, där tjuven slängt den efter att förgäves ha letat efter kontanter i den? Och nu när det är så populärt med teorier om vem som begår brott och varför: Vad ska vi dra för slutsatser om danskarna? Har vi underlag för sådana slutsatser? Vi vet ju att en plånbok blev stulen, så det är klart fall eller hur. Men den blev också upphittad och inlämnad till Finlands ambassad.
