Jag har följt med en finländsk tidningsdebatt. Den handlar om vad människan kan göra för att minska sin miljöpåverkan och motverka en global klimatförändring. Debattörerna tvistar om två alternativa synsätt: är det viktigast att försöka sätta fast de stora bovarna som t.ex. Kina m.fl., eller kan vanliga människor i ett litet land som Finland göra något?
Båda sidorna har vettiga argument. Å ena sidan är problemet globalt och den snabbaste förändringen skulle antagligen kunna åstadkommas genom några tunga beslut på tillräckligt hög nivå. Beslut som skulle tvinga industrin och konsumtionen i Kina, USA, Indien, Brasilien, Ryssland in på en väg mot sänkta koldioxidutsläpp.
Å andra sidan: leder ”tunga beslut” och storskaligt tvång till någon riktigt genomgripande, hållbar förändring? Har inte kanske viktiga förändringar i världshistorien alltid börjat i det lilla, genom goda exempel och förebilder?
Och vad är det innerst inne som måste ändra – beteendet genom regler och bestämmelser, eller attityden genom frivillighet?
För mig är svaret klart, trots att man kan försvara både det storskaliga och det småskaliga vägvalet. Jag är övertygad om att den globala kraften finns hos individen. Den stora potentialen finns i den enskilda människans intresse för en konsumtion och en livsstil som försöker ta hänsyn till det allmänna bästa, för att det också är det egna bästa!
Att säga att det är löjligt att vi i Finland grubblar över hur vi kunde använda färre plastpåsar eller var vi kan köpa ekologiskt och lokalt producerade ägg, det är fundamentalt orättvist mot det rent mänskliga. Alla har naturligtvis rätt att känna ansvar, oroa sig och tänka på vad man själv kan göra. Det är mentalt förslöande och nedbrytande att bara vänta på att ett globalt problem ska lösas av någon annan. Det är att sätta huvudet i busken. Om vi idag är ungefär 8 miljarder människor som lever på den här planeten, så är det 8 miljarder människors tankar och handlingar som har betydelse för framtiden. Mina och dina och alla andras försök räknas, inte bara någras.
Visst hoppas jag innerligt att politiker i de största industriländerna och ledare i de största multinationella företagen ska börja göra kloka beslut och utnyttja den möjlighet de har att ändra på stora, miljöpåverkande processer. Men jag tror det har ännu större betydelse att jag och mina ungefär 7.999.999.999 medmänniskor här på jorden aktivt tänker på vad vi själva kan göra för att lämna så lite spår efter oss som möjligt.
Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång
