Lära för livet eller lära av livet?

Livslärd

Hur länge ska vi fortsätta så här?

16 Jan , 2019, 22.30 karinihalainen

 

-Hur länge ska vi fortsätta så här, utbrast jag frustrerat i måndags när jag på matrasten steg in i lärarrummet.
Jag hade som vanligt ätit lunch i skolans matsal och diskuterat med elever som inte tyckte om maten. Det serverades en slags köttsås med ris och grönsallad. Rätt så vanlig mat och rätt så vanliga kommentarer.
-Tycker inte om.
-Vill inte ha.
-Är inte hungrig.
Jag lirkar och lockar. Förklarar hur viktig maten är, inte bara för magen men också för hjärnan. Jag påminner om hur lång skoldag eleverna fortfarande har kvar och tipsar om att blanda riset med såsen för att det ska vara mindre torrt. Jag berättar hur god salladen är och föreslår att eleven ska ta ett knäckebröd med smör på om portionen är väldigt liten. Jag berättar hur viktigt det är att också dricka något. Att kroppen behöver vätska för att må bra.
Men medan jag gafflar i mig min egen mat ser jag hur eleverna lurar mig. De rör om med gaffeln i maten för att det ska se ut som att de har ätit. Sedan lyfter de tallrikarna högt när de går förbi mig så att jag inte ska se all maten som de lämnar.
Så skrapar de tallriken tom, klär på sig och går ut på rast.

Allt sedan FN:s klimatrapport publicerades i höstas har jag lidit av ångest över det liv vi lever. Jag har diskuterat med mig själv och med min familj om vad vi måste göra. Byta bil. Sluta flyga. Handla inhemskt. Äta grönt. Välja närodlat. Sluta basta. Sluta shoppa. Sluta slösa.
I nattens mörka timmar har jag sörjt över uteblivna utlandsresor och våndats över att behöva lära mig den vegetariska kokkonsten. Och jag har suckat över att behöva sälja min alldeles egna bruna lilla bil.

Därför blir den här skollunchen droppen som får bägaren att rinna över. Jag exploderar och frågar mina kollegor:
-Hur länge ska vi hålla på så här? Hur länge ska vi servera mat åt barn som inte vill äta den? Som inte är hungriga. Som inte tycker om. Hur länge ska vi tillåta ett system där vi föder upp djur, slaktar, styckar, förvarar, fraktar, tillreder, serverar. Odlar, skördar, förvarar, transporterar, tillreder. Och kastar bort.
Hur länge ska vi hålla på så här, och sedan diska tallrikar som bara blivit smutsiga för att någon rört om med gaffeln i såsen?

I måndags såg jag allting väldigt klart! Därför föreslog jag till mina kollegor att vi istället för varm skollunch borde servera en stadig frukost i skolan. Några smörgåsar, en tallrik gröt, lite gurka, nån morotsbit och lite frukt. Skolans uppgift skulle vara att mätta magar och hemmen skulle ansvara för att ge nya smakupplevelser.

Mina kollegor lyssnade snällt på min monolog. En av dem kommenterade vänligt:
-Du tycks vara i gasen idag. Det blir bättre imorgon för då får vi palermopasta.

 

Karin Ihalainen, språkörektor från Lahtis med många järn i elden.

Läs också

En kommentar

  1. Mållan skriver:

    Som vanligt känner jag igen mig i Karins text, jag tänker nu på situationen i skolmatsalen. Jag kan leva med att barn är kinkiga eller inte vill äta av andra orsaker. Nu tycker jag att de flesta av eleverna äter riktigt bra MEN det finns ett bekymmer som är svårt att komma åt, nämligen att vi tar mat på tallriken som vi sedan kastar bort! Jag får härdsmälta då hela tallrikar mat skrapas ned i slasken. Hur blev det så här? Alla som har ätit skolmat något år vet nog hur mycket man vill/orkar äta.

Kommenteringen är stängd.