Skammen är farlig, mycket blir osagt på grund av rädslan för skammen. Enligt Rädda barnen är skam är en klar orsak till att barn hemlighåller grooming och trakasserier på nätet. Tackvare me too- rörelsen har många röster som varit tystade av skammen äntligen pratat. Hur många livsskeden är det inte som styrs av skam då vi egentligen borde fatta beslut på helt andra grunder?
Nu blir det visserligen ganska många olika fenomen jag tänker på i relation till skam, avbrutna studier, familjevåld, sexuell läggning, separationer- vilka alla i sig är väldigt olika. Och det blir lite för generaliserande, men poängen är att genom skamstyrandet blir vår frihet inhägnad och bevakad. Så länge skamstyrandet finns där är vi inte fria. Så länge vi fattar beslut utgående från vad andra tänker och tycker om oss och värderar oss utgående från våra val- inte vårt värde i sig- så är vi inte fria att välja.
Vi gör vissa val och överväger med den fakta eller de känslor vi har just då och efterhand kan dessa faktan eller känslor ändra. Livet blir sällan som vi tänkt och tar oväntade vändningar. Varför ska vi då känna skam för vad vi är med om? Eller för de val vi gör? Sällan vet andra exakt vad vi varit med om, varför vi känner som vi gör eller varför vi fattar vissa beslut. Och speciellt därför borde det inte handla om skam utan om respekt. Att respektera livets skörhet och nyckfullhet och inse att allt inte går att styra, att skammen och skulden är helt onödiga. Att saker och ting ofta är tillräckligt komplicerade utan att vi adderar skammen.
Jag har aldrig förstått skamstyrandet, att saker ska göras eller inte göras för att annars skäms någon. Så länge vi gör saker som inte skadar någon annan borde inte skammen styra oss. Sen kan det finnas andra argument för varför vi inte ska göra saker, prata om saker, välja som vi gör, men skammen borde inte vara en vägvisare.
