Slätterna med lövträdsalléer flimrar förbi, disen ligger grå över heden och skånelängorna skymtar låga, stadiga nära marken. Vi är på besök i Malmö för att veta mera om integrationsverksamheten här.
Samtidigt blir det en resa full av iakttagelser på avstånd om hur det är att leva i Malmö. Om hur median å ena sidan målar upp Malmö som staden för uppgörelser mellan invandrargrupper, skjutande och fruktan. Och å andra sidan hur den enskilda Malmöbon- både migranter och de som bott här längre- ska leva vidare i sin vardag där den är en i största allmänhet en väldigt vanlig vardag med jobb familj mat och trygghet.
I taxin får vi reda på att det igen skett en biljakt och där i rondellen dog igår två poliser. ”Mordet är en del av i maktkampen i Malmös undre värld. Polisen om våldspiralen i Malmö, sprängningarna hänget ihop.” Taxichauffören som bott i Malmö över tjugo år är orolig och rädd. Rädd för att inte kunna fortsätta sitt liv som förut, att behöva ge utrymme för rädslan. Och se rädslan sprida sig i hemstaden.
Sverige Sverige älskade land. Välkommen hit, vem du än är, sjöng Kent. Och hur lätt det är som iakttagare att tänka att dethär händer hela tiden, överallt i Malmö, men att det vi ser i median är den tragiska sidan. Men att det också händer fina saker varje dag, möten, tillit, vänskap, delaktighet, vanliga saker i en vardag, varje dag. Jag tänker att hoppas, hoppas vi kan inse att de allra flesta vill fortsätta sitt vanliga trygga vardagsliv.
