Lära för livet eller lära av livet?

Livslärd

Att resa till Kina – del 2

5 Dec , 2018, 07.00 Martin Näse

 

Allt känns gigantiskt, strukturerat och disciplinerat. Är det som jag tror: opersonligt, omänskligt?

Bara terminal 3 på Pekings flygplats är större än hela London Heathrow. Resan går vidare till storstaden Wuhan. Skylinen där präglas av kolossala byggnader, väg- och broprojekt och anläggningar av olika slag. Människorna utmanar ödet i bilar och mopeder på breda gator och i smala gränder, de packar in sig i metron, de kokar och äter vid gatustånden och i hot pot-restaurangerna, de köar till sevärdheter. Oordning men ordning.

Det blir besök i ett tiotal skolor på olika nivåer. Intrycket förstärks: minst ett par tusen elever per skola, klasser med upp till femtio elever, skoluniformer (joggingdräkter), 20 minuters daglig motion till marschmusik på den egna sportplanen.

Som utgångspunkt har jag min gamla bild av ett efterblivet land och en omänsklig diktatur, där man förtrycker individerna och omöjliggör ett lyckligt liv. Stämmer den? Finns det också ett värdigt, småskaligt liv i det gigantiska perspektivet, i landet som styrs med järnhand?

Jag ser ett modernt, välutvecklat samhälle. Jag kan inte komma på ett enda område där vi tekniskt skulle vara längre hunna i Finland eller Norden, läget är snarare tvärtom. Ambitionerna och prestationsnivåerna, också i skolorna, är enormt höga. Lågstadieelever konstruerar gps-trackers och programmerar robotar. Ute på stan är varenda moped eldriven. Kina satsar mer än något annat land på solenergi. Och kulturen, inte bara den mångtusenåriga: en mustig musikalföreställning ombord på ett gammalt Yangtze-fartyg, i 30-talsstil med bl.a. Glenn Miller-musik, överträffar i kreativitet och kvalitet mångdubbelt alla förväntningar.

Det är definitivt dags att överge bilden av ett land som bara massproducerar billigt skräp för en global marknad. Kanske de fortfarande gör också det, men de är i så fall smarta nog att göra vinst när vi köper det. Som jag läser världen och media, verkar alla viktiga indikatorer tyda på att Kina mycket snart kör om USA som den mest betydelsefulla staten i världen.

Efter bara nio dagars resa till en kinesisk mångmiljonstad kan jag förstås inte veta något väsentligt om miljarder enskilda människors levnadsförhållanden på andra håll i det här landet som är stort som Europa. Men de människor jag träffar är glada och lätta att närma sig. I skolorna syns glada, livliga och nyfikna barn. Jag känner inget behov att undra om de är påklistrat positiva. Jag träffar människor som är uppriktigt och sakkunnigt intresserade av miljöfrågor och hållbar livsstil. En ung företagares fabrik tillverkar ekologiska svampar för hudrengöring, med bl.a. Tyskland som en viktig marknad.

Man verkar okej med att inte diskutera och ifrågasätta vissa delar av verkligheten, dvs. politiken och makten.

Det sägs ibland att för att rädda vår planet från en miljökatastrof krävs det en semi-demokratisk statsform, eller kanske en regim av den kinesiska typen, där linjerna dikteras uppifrån av en tillräckligt vis ledning. Jag har börjat undra om det kanske kan stämma. Detta efter att ha börjat ana att det också i det kolossala Kina finns glädje och möjligheter, mänsklighet i det lilla.

Kineserna är mycket intresserade av Finlands skolsystem, trots att de själva producerar toppvetenskapsmän i mängder. Det är svårt att veta vad vi kunde ge dem. De är inte främmande för fenomenbaserat lärande, outdoor education eller något annat ”nytt”. Möjligen har vi en fördel i småskaligheten, i den mindre påtagliga konkurrensmentaliteten och den större jämlikheten i utbildningen. Det här tycks ju resultera i ett bättre medeltal i internationell jämförelse. Men hur långt räcker det?


Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spam protection by WP Captcha-Free