Vi släpper inte taget
Om du jobbar inom skolvärlden så har du redan mött dem. De finns överallt.
Förutom i min bloggtext. Här är de bara fiktiva.
Det är de olyckliga barnen.
De som en gång var små och söta och hade persikamjuka kinder. Som med öppna sinnen och ögon utforskade sin omgivning. Som blev älskade men samtidigt förkastade. Som lärde sig att allt som går sönder inte går att laga. Som berövades sin sanning och trygghet utan förmåga att själva kunna påverka.
Det är de trasiga barnen.
De som bemöter andra som de själva blivit bemötta. Som hellre söker kaos än lugn och som förhåller sig avvaktande till sin omgivning. De som är utåtagerande eller apatiska och som har låga tankar om sig själv. De som inte tror på en bättre framtid och som därför vägrar kämpa.
De som har svårt att koncentrera sig, låter läxorna bli ogjorda, bråkar med kompisar, bryter mot reglerna, har svårt att kommunicera, svårt att förlåta och svårt att glömma.
Det är de orättvist behandlade barnen.
Mina tre fiktiva elever heter Krille, Bettan, och Erik. De går i samma klass och har mycket gemensamt. De skulle lätt kunna vara bästisar.
Men det är de inte. För de förstår inte vad vänskap är.
Krille är lång och blond. Han har alltid moderna och snygga kläder på sig. Krille har svårt att få kompisar. Läxorna är alltid ogjorda och på lektionerna är det svårt att fokusera på skolarbetet. Krille bor med sin pappa och hans fjärde flickvän sedan föräldrarna skiljde sig för sju år sedan. Pappa jobbar skift och Krille måste ofta vara ensam hemma tills han lägger sig. Det finns ingen hemma som hjälper honom med läxorna. Krilles föräldrar är fortfarande osams och kommer aldrig samtidigt till skolan.
Bettan är kortare till växten, mörk och ganska humoristisk. Hon är duktig i idrott men blir ofta arg om hon inte vinner. Bettan har lätt för att lära sig men svårt att koncentrera sig. Friare uppgifter blir bara lek och spring. Bettan reagerar positivt på vänlighet men låser sig totalt om hon blir tillsagd på skarpen. Bettans föräldrar är skilda sedan många år tillbaka. De är fortfarande osams och kommer aldrig samtidigt till skolan. Bettan är rädd för sin mamma och vill inte längre träffa henne men eftersom föräldrarna har delad vårdnad så måste hon.
Erik är medellång och har ljust lockigt hår. Han ser ut som en docka. Erik kämpar jättehårt och under de perioder som pappa mår bättre så får han bra stöd i livet. Men så snart pappa blir sämre så orkar han inte ta hand om Erik längre. Då måste Erik flytta till mamma för en tid. Hos mamma pratar ingen svenska och Erik tycker att läsning och skrivning är tungt. Eriks föräldrar har en uppslitande skilsmässa bakom sig och de är fortfarande osams. De kommer mycket sällan samtidigt till skolan.
De här barnen bär på osynliga sår när de kommer till skolan. Men de känns i hela klassen. Det är inte konstigt att läraren ibland blir trött och frustrerad och känner sig väldigt otillräcklig. Det känns som att man provat allt och inte längre vet vad man ska ta sig till.
Då kan det vara klokt att tänka med hjärtat en stund.
För längst där inne vet vi att de här barnen behöver oss. Att vi finns här för dem. Att de kan lita på oss.
För vi släpper inte taget.
Karin Ihalainen
Språkörektor i Lahtis med många järn i elden. Utbildad klasslärare från Sverige som gjort hela sin yrkeskarriär i Finland. Läroboksförfattare, mamma och stolt mormor.
