Jag mötte henne i gymnasiet. Då satt hon i mitt modersmålsklassrum och tampades med sin dyslexi. Hon ville mycket, men svårigheterna med att få bokstäverna i rätt ordning präglade allt. Läsningen gav ingen glädje utan framstod mest som ett hårt jobb. I en av kurserna stod nordisk litteratur på schemat och jag delade ut en lista med olika nordiska författare och berättade kort om dem. En av författarna var Herrbjørg Wassmo. Några dagar senare stannar hon kvar efter lektionens slut.
”Jag valde Herrbjørg Wassmos bok Huset med den blinda glasverandan bara på basis av bilden på pärmen, men nu kan jag inte lägga den ifrån mig. Jag vet inte vad som hänt med mig, men boken är fantastisk! Jag tog till och med boken med på en fest i fredags. Jag bara måste ha den nära mig”, säger hon med lysande ögon och smeker boken, som vilar i famnen.
Vad som hände i mötet mellan läsaren och berättelsen vet jag inte exakt, men hon mötte i alla fall en text som talade till henne så starkt att den övervann motviljan mot läsning. Hon knäckte läslustens kod i det ögonblicket.
Det är antagligen den koden författaren Juha Itkonen, ordförande för det nationella Läskunnighetsforumet, är ute efter när han säger: ”Att kunna läsa är nödvändigt, men också en glädje”. Läskunnighetsforumet fick i uppdrag av undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen att ta fram riktlinjer som ska stärka läsningen i Finland. Den sjunker nämligen drastiskt. Och Itkonen konstaterar att när läsningen sjunker, sjunker också i förlängningen vår välfärd.
Också på hemmaplan får jag tampas med samma problem. Trots att mina barn har en mor som i grunden är modersmålslärare kommer inget gratis. Så jag handlar böcker, bokpratar och läser högt. Mest våndas jag över den 11-åriga sonen som visst ägnar sig åt Kalle Anka, kartor och faktaböcker (vid sidan av sitt spelande), men de skönlitterära böckerna har vilat en tid. Trots att jag troget ställer fram dem på hans bord.
En kväll blir jag desperat, greppar boken han har på hälft och börjar läsa högt där han avslutade sin läsning för snart ett år sedan. Han kom aldrig längre än två kapitel i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian. Men plötsligt ligger han blickstilla och suger i sig berättelsen om pojken som flyr undan andra världskriget till landsbygden utanför London. ”Läs mera, läs mera”, bönar han när jag avslutar läsningen.
I hemlighet ler jag belåtet samtidigt som jag bannar min egen dumhet: hur kunde jag glömma att man också ska läsa högt för lite äldre, läskunniga barn? Kväll efter kväll sitter vi med boken. Vi stannar upp i berättelsen, funderar på hur personerna känner sig, hur det kommer att gå, hur långt det är till London och hur det är när bomber faller.
”Mamma. Det är så tryggt att somna efter att du suttit på min sängkant och läst för mig”, suckar han förnöjt.
Läskunnighet är alla barns rätt. Det är också alla barns rätt att få ta del av både mindre och större berättelser. Och det är alla vuxnas skyldighet att bjuda barnen på dessa berättelser.
Kväll efter kväll är det bara sonen, jag och berättelsen. Kvalitetstid i allra högsta grad.
