Intensiv koncentration på spelkurs med Arto Järvelä.
Jag har varit på kurs! Lördag – söndag i Åbo med goda vänner, en underbar lärare och fantastisk musik. Förutom alla de nya fina låtarna fick jag en sällsam upplevelse som jag vill berätta om.
Om man tillbringar ett veckoslut med att både på lördagen och söndagen på i det närmaste fulla arbetsdagar lära sig nya låtar på fiol så intensivt att man är färdig att somna sittande med fiolen under hakan och dessutom inte kunnat sova fulla nätter kan man ju misstänka att det blir tungt på jobbet sedan på måndagen. Hemresan från kursen skedde med kvällsfärjan från Åbo till Långnäs med hemkomst långt efter midnatt. Det blev bara fyra timmars sömn innan jag vaknade och gjorde mig klar för att åka på jobb. (Hur ska jag orka?)
Men döm om min förvåning när arbetsdagen blev en väldigt positiv upplevelse: pigg och alert med gott humör tog jag mig an olika arbetsuppgifter och gäspade knappt på hela dagen. Hem och äta middag och sedan vandra iväg till spelövningen md folkmusikgruppen Kvinnfolk. Även till det räckte krafterna och energin utan problem.
Efter en lång och skön natt med nästan nio timmars sömn satt effekten i ännu hela tisdagen! Är det inte fantastiskt att det kan vara så efter en så intensiv urladdning under veckoslutet. Undrar om någon har gjort någon forskning på det – vad är det i kroppen som gör att musiken kan åstadkomma den här effekten?
Beståndsdelarna var folkliga låtar ur arkiv och andra gömmor utlärda på gehör av Arto Järvelä. Fem melodier som vi alla blev väldigt förtjusta i. De var speciella, var och en med sina speciella särdrag och svårigheter. Bra låtar allihop. Dessutom lärde vi oss andrastämmor till fyra av låtarna. Alla i gruppen utom en har varit med förut så jag spelade tillsammans med goda vänner. För mig betyder kursen dessutom att jag får tillfälle att vara elev och bara njuta av musiken vi gör tillsammans. Det här var den tionde kursen med Arto – ett veckoslut i november varje år, tio år i rad.
Det här var fri bildning det. Kursarrangören var ”Svenska bildningens vänner” en förening som arbetat med kultur i Åboland i många år. Ingen av oss som deltog var beordrade att spela utan det var intresse och lust som fick oss att åka iväg, bo på bed & breakfast och spela i två hela dagar. Vi behövde inte kursen för vårt arbetes skull, inget betyg delas ut. Belöningen är det som vi lärde oss och som vi upplevde, den personliga utveckling det innebär att lära sig något nytt och annorlunda, spelglädjen och gemenskapen i musiken. Inspirationen som föddes ledde till arbetsglädje och kraft.
På samma sätt är det otaliga människor i det här landet som varje vecka utvecklar sig, gör saker tillsammans med andra, får nya vänner och upplever gemenskap genom att gå på kurs i det lokala arbetar- eller medborgarinstitutet. Hur någon kan komma på idén att minska det ekonomiska stödet till sådan verksamhet är för mig en gåta. Men de som vill det vet förstås inte bättre. De har säkert aldrig upplevt något i den här stilen och man ska alltså inte förarga sig över dem, utan mer tycka synd om dem. Kanske de borde få lite studiesedlar av julgubben?
