Om några dagar reser jag till Kina för första gången. Till ett enormt land, för stort för att vara sant.
Lika stort som Europa, Östeuropa medräknat. Staden där jag ska bo har tre gånger fler invånare än Finland, regionen har över tio gånger så många invånare, men vem har hört om Wuhan eller Hubei? Hela landets invånarantal går bara inte att greppa, miljarder är matematik, inte människor.
Genom staden flyter en flod som är fem gånger så lång som Finland. Den tömmer årligen ur sig fem gånger mera vatten än allt det som finns i De tusen sjöarnas land.
Min inre bild av Kina handlar om cyklande människomassor klädda i något slags uniform och konisk rishatt, Kinesiska muren, Peking och Himmelska fridens torg, konstiga hus, businesstäderna Shanghai och Hongkong med skyskrapor, berg, skog och sjöar, smutsig storindustri. I min föreställningsvärld om livet i det kolossala riket finns fattigdom, hårdför kommunism med angiveri, toppstyrning, makt och utnyttjande, lidande. Men också också bildning och kultur i tusentals år.
För en tid sedan träffade jag några kineser på besök i Finland och fick ställa lite frågor. Det väckte nya tankar och mera frågor. En ensidig bild av en giganation som massproducerar skräp börjar nyanseras. Nu försöker jag läsa på lite inför resan. Bilden håller på att vidgas. Frågorna blir allt fler.
Jag försöker föreställa mig det vanliga livet i Kina. Finns det småskaligt liv i det kolossala riket, hur ser det ut? Är det personligheter eller kloner, massorna som cyklar på gatorna? ”Can I do it my way” som Frank Sinatra sjunger, eller följer jag partiets väg? Är det elände – finns det lycka?
Jag kommer att se skolor på olika nivåer, träffa människor som jobbar i skolor och med skolor, se människor som går i skola, få vara hemma hos. Kommer jag att förstå vad jag ser med mitt sätt att se?
Kina vill idag sända horder av skolledare till Finland för att hitta framgångsfaktorerna bakom vår toppranking i utbildningsjämförelser. Men är vår toppranking egentligen en flopp, är den bara ett gott medeltal då vi är så få och så jämlika?
Kina favoriserar toppresterande och tillåter hård konkurrens och privat utbildning med skyhöga avgifter redan från förskolan uppåt. De är miljarder människor, de äger snart de mesta miljarderna pengar i världen och har ”råd” att låta lägre presterande slinka igenom och ändå få ut de flesta topparna. Om de ännu skapar ett jämlikt presterande utbildningssystem kommer de definitivt att ta över världen. Eller…?
Sådana tankar i detta skede. Få se vilka tankar som snurrar på om några veckor.
Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar en hel del på världens gång
