Vi har en dotter som bor i Kanada med sin familj. Det här betyder att vi inte ses särskilt ofta, men tack vare skype och andra system kan vi mötas via varandras skärmar varje vecka i alla fall. En eller två gånger per år reser vi till varandra. Resor vi alla ser fram emot och ibland räknar dagarna fram till. Det är svårt att ha dem man älskar så mycket så långt ifrån.
Men hur reser vi? Med flyg förstås eftersom det inte finns någon annan realistisk möjlighet. Det här har börjat skava alltmer i takt med klimatrapporterna. Borde vi skära ner på våra resor, borde vi övergå till att enbart umgås via nätet? Hur kramas man virtuellt? Kan man ställa kärlek mot klimat?
Jag har inga svar att ge, men visst ertappar jag mig själv ibland med att tycka att våra resor minsann är mycket viktigare än andras, enbart semesterresor. De åker för att upptäcka nytt för sitt eget nöjes skull, medan vi åker för att hålla kontakt med barn och barnbarn. Som vi upplever som absolut livsnödvändigt. Men förstås går det inte att jämföra så här, att ställa mina behov mot någon annans och tro sig hitta ett objektivt korrekt svar. Att familjen bor där borta är ju också ett frivilligt val de gjort, som förstås har konsekvenser vi måste vara beredda att bära.
Men faktum kvarstår att vi inte kan fortsätta våldföra oss på naturen och därmed på oss själva i den takt vi gör idag. Vi måste ändra våra konsumtionsmönster, vi måste sluta med sådant vi idag tar för självklart också fast det betyder att mycket blir obekvämare och jobbigare på många sätt. Det gäller också mig. Och dig.
Hur ska vi göra med flygen då? Vi flyger idag mer än någonsin förr och priset för att flyga till en storstad längre söderut i Europa ligger i samma klass som en konsert- eller teaterkväll i den egna staden. Det är för billigt med hänsyn till de klimateffekter varje flygning har. Borde man då höja priserna? Det skulle förstås leda till att många inte längre kunde flyga, medan andra kunde fortsätta oberoende. En del kunde alltså tack vare att de har mer pengar köpa sig rätten till att smutsa ner mer än andra. En sådan lösning lär inte skapa den gemenskap som krävs för att inse att naturens fortsatta existens är vårt allas ansvar. Den där absolut nödvändiga talkogemenskapen att vi tillsammans ska klara detta.
Tänker då mer i banor av kvotsystem i kombination med något högre priser. Borde vi dela ut flygrättigheter åt alla invånare, ett visst antal flygmil per år som inte får överskridas? Men hur går det då med affärsresor? Kunde bolag få en viss kvot och om de önskar överskrida denna skulle de betala straffskatter? Men tänk om inte alla länder i världen går med på ett sådant system. Skulle vi istället för skatteparadis få länder som erbjuder obegränsade flygrättigheter och därmed lockar multinationella bolag att skriva sig där? Det är inte så lätt det här. Men klart är att något måste göras.
I november kommer jag igen att sätta mig på ett flyg för att få se min dotter och dotterdotter. Med dåligt samvete men lycklig över att snart få krama dem igen.
