Lära för livet eller lära av livet?

Karin

En lärares testamente

26 Oct , 2018, 12.59 karinihalainen

 

Av Karin Ihalainen

’När jag blir stor ska jag bli lärare’, skrev jag i trean på en modersmålslektion.Jag vet inte varför, men där och då gjorde jag mitt yrkesval. Kanske berodde det på min lärare som hette Astrid Dahlborg. Att hon tyckte om oss. Och att hon läste högt ur Mio min Mio för oss. Och att jag älskade det.

Visst funderade jag ibland på andra yrken men när jag direkt efter gymnasiet kom in på lärarhögskolan så var valet lätt. Ung och oerfaren lekte jag mig igenom utbildningen och 22 år gammal tog jag emot min första klass på Drumsö lågstadieskola i Helsingfors. I år är har det gått 34 år sen dess. Jag har mött otaliga elever på många olika stadier. Jag har fått vara med om en omvälvande tid inom utbildningen. Och jag har lärt mig massor:

  • Det viktigaste är att jag tycker om eleverna! Inte i det tysta utan genom att visa det. Genom att bjuda på mig själv, en kaka eller en bra högläsningsbok. Det gör stor skillnad att eleven känner sig omtyckt.
  • Och blir sedd. Inte som en i gruppen utan som en egen människa. Att jag som lärare frågar hur hen har det, kommenterar, tröstar och uppmuntrar.
  • Och att jag berör hen. En hand på axeln, lite rufs i håret eller en lätt smekning på kinden. Men också mentalt så att känslorna finns med i det jag gör. Torkar en tår när vi pratar om något sorgligt och skrattar tillsammans med eleverna  åt något tokigt. Blir upprörd, ivrig och arg men ber om förlåtelse när jag felar. För det händer.

Min viktigaste arbetsuppgift är att lära eleverna att lära sig! Att visa vägen till kunskap, utmana till lärande och tro att eleverna kan och vill. Och att lyfta dem när de faller. För de kommer de att göra när de beger sig ut på okänt område. Och det är ju där som inlärningen sker, när eleverna vågar göra det som är nytt. Då är min roll att stimulera och stödja.

Men det är bara eleverna själva som kan lära sig. Varken jag eller någon annan lärare äger förmågan att hälla kunskap in i deras huvuden. En banal sanning men en frigörande insikt för mig som ung pedagog. Speciellt då jag jobbade som språklärare och märkte att eleverna gjorde fel trots att jag ’lärt’ dem göra rätt. Då var det befriande att inse att ’utlärning’ och inlärning inte nödvändigtvis sker samtidigt.

Många gånger har jag också fått inse att elever lär sig överallt. Och att mitt klassrum bara är en del av deras lärmiljö. Men ändå hur viktigt det är att stämningen i klassrummet är varm, tolerant och förlåtande. Den mest effektiva inlärningen sker ju när eleverna lär sig tillsammans.
I klassrummet lär vi oss också om varandra, om hur det är att vara människa. Därför är det så viktigt att jag som lärare gör det som står i min makt för att skapa en god stämning i klassrummet.

Men även mellan oss vuxna. Eleverna ser ju hur vi lärare bemöter varandra och hur vi bemöter deras föräldrar. Jag är mina elevers förebild.
Målet måste vara att alla elever ska lyckas i skolan! Utifrån sina egna förutsättningar. Därför är det viktigt att eleven vet vad som förväntas av hen och vad hen ska öva på. Det här vill jag bli bättre på! Att synliggöra för eleven dess lärmål. Därför är jag glad när jag märker att det är en pedagogisk trend i samhället just nu. Att inte bara stirra på kunnandet utan istället fokusera på lärandet. Att göra lärprocessen synlig. För även om kunskap är aldrig så viktigt så är det ju lärandet som är min profession.

Jag upplever att skolan går åt rätt håll och jag känner mig hemma i den nya läroplanen. Med spänning ser jag fram emot vilka lärdomar jag ännu får lägga till i mitt lärartestamente. Jag är ju bara i Astrid Dahlborgs ålder nu. Än har jag år av lärande kvar!

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.