Lära för livet eller lära av livet?

Catharina,Livslärd

Att höra till

10 Oct , 2018, 06.00 Catharina von Schoultz

 

”Hör ni elever. Nu ska vi alla stiga upp då nationalsången spelas. Men du, Catharina, som är finländare behöver inte om du inte vill.”

”När vi kommer in i kyrkan ska ni alla ta lite vigvatten och göra korstecknet. Men du, Catharina, som är protestant behöver inte göra det.”

De här orden fick jag höra för över 40 år sedan och ändå minns jag dem som igår. De etsade sig fast. Jag var annorlunda och därför behövde jag inte göra som de andra.

Jag växte upp utomlands, bl a i ett katolskt land och har så gott som enbart goda minnen från den tiden. Trots att jag talade ett annat språk hemma tänkte mina jämnåriga vänner nog inte så mycket på det, jag var ju en av dem. Vi skrattade och hade roligt och jag lärde mina vänner några svenska ord. Cykelnyckel var en favorit. Men lika lätt verkar det inte ha varit för de vuxna. För mina lärare. De som uttalade orden ovan. Idag förstår jag att de nog bara ville väl. De ville vara toleranta och visa sin välvilja mot mina, som de förmodade, annorlunda traditioner. De ville inte tvinga sig på utan visa respekt för min bakgrund. Men jag ville ju inte vara annorlunda. Jag ville lära mig hur det går till i mitt nya land och jag ville vara som de. Jag ville höra till.

Deras välvilja blev starkt exkluderande. Där satt jag ensam när alla andra stod. Jag gick in i kyrkan utan vigvatten. Senast då märkte också mina klasskamrater att jag nog ändå inte var en av dem. På riktigt.

De här erfarenheterna har präglat mig starkt och påverkar mig också i mitt dagliga arbete med personer från andra länder och kulturer vid Borgå folkakademi. Alla vill vi höra till också då vi kommer långt bort ifrån. Göra rätt och bli en del av gemenskapen. Ordspråket ”att ta seden dit man kommer” används idag ibland som ett skällsord i integrationsdebatten, som om det skulle handla om något vi skulle påtvinga invandrare mot deras vilja. Men har vi egentligen frågat dem vad de tänker? Är det verkligen så att det är invandrarna som vill att vi helt slopar t ex de kristna traditionerna i våra skolor av respekt för att en del elever kommer från länder med en annan tro? Eller handlar det om överdriven respekt? Som kan slå lika fel som i mitt högst personliga exempel ovan?

För mig har ordspråket en helt annan klang. Det innebär något mycket fint. Att inviga de nykomna i det som är så viktigt för oss som bott här längre. Att ge dem våra seder och göra dem delaktiga i vårt liv och samhälle. Att lära av varandra, att växa ihop och bli ett vi. Det visar att vi bryr oss på riktigt.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spam protection by WP Captcha-Free