Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin,Livslärd

Lust eller tvång – det livslånga lärandet

2 Oct , 2018, 23.46 Kerstin Romberg

 

Det var Unesco som myntade begreppet ”livslångt lärande” redan på 1960-talet. Under årens lopp har tyngdpunkten – när det gäller vad orden står för – förskjutits. Efter att nyligen ha läst några artiklar i ämnet inser jag att jag själv identifierat uttrycket med ett humanistiskt bildningsideal, en jämställdhetsuppfattning, ökad social rättvisa och individens möjligheter till självstyrt lärande. Jag ser, av det jag nu läser, att innebörden i uttrycket i vissa sammanhang förskjuts alltmera mot ekonomiska resonemang och konkurrenskraftstänkande, det blir för mig därför mera diffust än tidigare. Själv är jag präglad av många år inom fria bildningsarbetet i vårt land och av de nordiska folkhems- och folkbildningsidealen.

Så här lyder en definition: ”Med livslångt lärande avses allt lärande under en människas livstid som syftar till att utveckla hennes kunskaper och färdigheter inom privatlivet, samhällslivet, det sociala livet och/eller arbetslivet”. Det är en alltomfattande definition. Synen på ”lärande” och möjligheterna till förverkligande skiftar förstås globalt – villkoren varierar från land till land, från stater med betungande fattigdom till dem med god ekonomi.

Det sägs alltså att jämställdhetsidealet, som ursprungligen var inbyggt i begreppet ”livslångt lärande”, numera ersatts av en uppfattning om att detta lärande i första hand skall utgöra verktyg för den ekonomiska tillväxten i samhället. Vi skall med andra ord lära oss ”livslångt” för att producera mera, vara till nytta för landets/ländernas konkurrenskraft. D.N. Aspin och J.D. Chapman har lagt fram tre olika syften; livslångt lärande 1) för ekonomiska framsteg, 2) för personlig utveckling och självförverkligande och 3) för social inkludering och demokratisk förståelse. Jag läser dem i den ordningen. Kan man hoppas på att de två sistnämnda syftena inte glöms bort när det första vinner alltmera terräng? Jag anser ändå inte att de tre nödvändigtvis utesluter varandra. Risken finns likväl att det fortsättningsvis sätts alltmera tyngd på formell utbildning, den som är examensinriktad, medan den som danar personlig utveckling på andra plan betonas mindre.

Men för att prestera bra i arbetslivet behöver vi även må bra, mentalt och fysiskt. Referat i medierna visade nyligen på betydande resultat i en undersökning som Itä-Suomen yliopisto gjort angående medborgar- och arbetarinstitutens betydelse för finländarna, både för välmående och kunskapsinhämtning. Man kan bli rörd av de epitet finländarna använder när de beskriver instituten; pedagogiska oaser, källor för skapande, fönster mot världen och kunskapen, ett andra hem, stöd för vidare studier och för socialt växande. Det är precis så; vi behöver alla känna på oss att vi är med och öppnar nya dörrar, får vara nyfikna på det som intresserar, har möjlighet att ta till oss och forma kunskap tillsammans med andra. Låt oss hoppas att ingen regering tar kål på vårt statsstödda fria bildningsarbete! Men det handlar långt om hur kommunernas ekonomier ser ut framöver. Högre kursavgifter blir en tröskel för många invånare, för dem som bäst behöver instituten. Detsamma gäller folkhögskolorna.

Livslångt lärande! Jag ser på mina barnbarn; den yngsta är ännu inte i förskolan på ett tag men ivrig att lära sig, hela tiden, så som barn är. Han har just knäckt koden för hur bokstäver bildar ord – och är oerhört förtjust. Han är ganska duktig med datorer, det är barnen uppenbarligen tidigt i livet nuförtiden; söker med säkra grepp upp filmer han vill se, eller musik han vill höra, spel han vill spela. Hans systrar, som är skolbarn, kan garanterat mera än jag när det gäller vissa funktioner på datorerna, också de har det med sig sen de var små. Skolorna stöder det kunnandet bra, så vitt jag kan bedöma. Först på 1990-talet tog jag själv mina första vacklande steg in i en digitaliserad vardag, liksom andra i min generation. Vi har ju inte vuxit upp med det. Jag minns förändringen som ganska lustfylld om än knepig i början. Jag minns känslan av att något nytt och omstörtande verkligen var på väg att hända. Men det är med viss förskräckelse jag försöker föreställa mig vad dagens unga skall möta i sina liv av bl.a. krav på ständigt ökat digitalt kunnande. Jag undrar också om det är så att förskjutningen av innebörden i begreppet ”livslångt lärande” mot allt starkare  ekonomiska styrfaktorer, delvis har med de ökade kraven på detta ”digitala kunnande” att göra. Datoriserings-tsunamin är på för fullt. Och den kommer knappast att stilla sig. Kommer människors livslånga lärande i framtiden att ”hinna” omfatta något annat än fortbildning med fokus på digitaliseringen?

 

 

 

 

 

, , , ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spam protection by WP Captcha-Free