Förra veckan hade jag nöjet att åhöra en föreläsning av den franska filosofen Jean-Luc Nancy vid Södertörns högskola. Temat för hans föreläsning var hur vi skall förstå vad det innebär för människor att vara tillsammans. Nancy skilde grovt taget mellan två former: att rätt och slätt ’bara vara tillsammans’, och att vara tillsammans i relation till något yttre som vi delar. Exempel på det senare är vår samvaro genom kollektiva identiteter som finländare,svenskar, kvinnor, män, icke-binära, svarta, vita, man och hustru etc. I dylika fall är vi tillsammans med andra människor i relation till något som vi delar, eller åtminstone tror oss dela, som existerar utanför vår direkta relation till varandra. Intressant nog menade dock Nancy att dylika kollektiva identiteter alltid bygger på en outtalad motsägelse: vi tänker att vi är nära den andra på grund av våra gemensamma egenskaper, men egentligen är det just denna idé om det gemensamma som håller oss åtskilda. Orsaken är förstås att andra människor alltid bara möter oss genom den kollektiva likhetens eller skillnadens filter. Det svåraste är, enligt Nancy, att helt enkelt ’bara’ möta och vara tillsammans med andra människor rätt och slätt, utan att först skilja dem åt beroende på vilka egenskaper som vi delar. Tyvärr var Nancy väldigt fåordig om hur vi skall förstå vad det är att ’bara vara tillsammans’. Men jag tänker mig att han antar att det är något vi alla redan vet, bara vi tar oss tid att tänka efter.
