Lära för livet eller lära av livet?

Karin

Språkörektorns dagar blir långa

26 Sep , 2018, 16.00 Johanni

 

Av Karin Ihalainen

Det är fortfarande dunkelt ute när jag svänger in på skolans parkeringsplats. Jag slänger in väskan i kansliet men lämnar ytterkläderna på. En snabb sväng in i grupprummet för att förbereda förmiddagens lektioner, sedan gula västen på och ut på gården. Då börjar eleverna komma.

Det är kallt. De som har suttit länge i taxin är trötta och frusna. Jag försöker aktivera dem för att få upp kroppsvärmen. Vi hoppar och flaxar tills de piggnar till och springer iväg till gungorna.

Då ser jag skräpet. Skolgården som på kvällstid används av grannskapets är varje morgon full av godispapper, ölburkar och cigarettfimpar. Jag går runt på skolgården och plockar skräp. När jag trycker ned det i papperskorgarna konstaterar jag att de är fulla. Jag måste komma ihåg att be gårdskarlen tömma dem.

Några föräldrar stannar upp och tackar för hem-och-skola-dagen i lördags. De tycker att dagen var lyckad och det gör mig varm. Jag tyckte också att vi hade en bra dag.

Skolklockan ringer och jag släpper jag in barnen.

Så börjar lektionerna.

Jag inleder med samhällslära i årskurs fyra. Vi pratar om påverkan och beslutsfattande. Nästa vecka ska vi ha prov och jag kollar upp barnens hemläxor. Några har böckerna hemma och andra har ogjorda läxor. När barnen springer ut på första korta rasten passar jag på att göra lektionsanmärkningarna i Wilma. Jag tar också ett kort samtal med pojken som hittills haft alla hemuppgifter ogjorda. Vi pratar om strategier för hemarbetet. Skulle det inte vara klokast att göra arbetet när han kommer hem, efter mellanmålet men före fotbollsträningen? Om mammas svenska inte räcker till så kan säkert storasyster hjälpa. Hon har ju studerat samma kurs ett par år tidigare.

De två följande lektionerna slår jag ihop undervisningen för två klasser. Den andra läraren är på tutormässa så jag vikarierar henne. Vi börjar lektionen med att sjunga. Eleverna är ivriga och det får mig att föreslå sång efter sång. Plötsligt går brandlarmet! Det höga pipet höjer stressnivån och när jag föser ut eleverna ur klassrummet glömmer jag både nycklarna och telefonen kvar där. Tänk att jag har glömt bort övningen fast jag själv har bestämt tidpunkten för den.

När eleverna samlas i led på fotbollsplanen nedanför skolan märker vi att tvåorna som hade slöjd i källaren saknas. De tycks inte ha hört brandlarmet. Jag diskuterar med slöjdläraren och bestämmer mig för att kolla upp saken. Senare.

Nu fortsätter lektionerna i klassrummet. Vi tar lite modersmål och jag läser ur Jättepersikan av Roald Dahl. Det är en fascinerande bok och barnen lyssnar med uppspärrade ögon.

Vi får köttsoppa till lunch. Jag kommer lite sent för jag måste skicka in några uppgifter till lönekontoret. Det får inte hända att någon blir utan lön på grund av mig.

Soppan är god. Vi får rågbröd och frukt också.

Och kaffe med kollegorna. Kvart över elva. Dagens bästa stund!

Det är förstås brandövningen vi talar om. Den var oförberedd och visade på brister som vi måste åtgärda. Några elever har blivit rädda. En del har gråtit. Vi pratar av oss om allt och fortsätter sedan skoldagen som vanligt.

Jag går in i kansliet. Nu finns det en timma tid för kansliarbete. Jag funderar på var jag ska börja. Listan är lång men några saker är mer akuta än andra. Jag beslutar mig för att förbereda personalmötet som vi ska ha i eftermiddag.

Vi har stora frågor att fundera på när vi sätter oss ned klockan halvtvå. Vilka A-språk borde vi satsa på nästa läsår? Hur borde högstadieundervisningen utvecklas? Hur jobbar vi språkutvecklande inom hela svenska verksamheten? Vilken verksamhet önskar våra familjer i Svenska gården i höst?

Vid halvfyra-tiden måste en av kollegorna åka iväg för att hinna skjutsa barnen till kvällsaktiviteterna. Vi andra blir kvar och småpratar en stund till. Och plötsligt så sitter jag där på kansliet igen. Nästa gång jag tittar på klockan är den så mycket att jag inser att jag inte längre hinner hem innan körövningen på skolan börjar. Jag skyndar iväg till kvartersrestaurangen och när maten kommer in har jag tio minuter tid att äta upp den.

När körövningen är slut plockar jag ihop i musiksalen, släcker lamporna och går tillbaka till kansliet. Klockan är snart sju men jag måste ännu förbereda för de två dagar jag ska vara på utbildningskonferens. Jag ser över vilka uppgifter skolsekreteraren ska sköta när hon kommer imorgon och reagerar på ett par e-post som har kommit. Sedan går jag till grupprummet för att planera lektionerna som min vikarie ska hålla.

Det är mörkt ute när jag backar ut från skolans parkering. Jag tittar på klockan och inser att arbetsdagen blev alldeles för lång. Igen. Vad säger de hemma nu?

Men när jag kommer hem möts jag av min man som har en blombukett i handen.

–De är till dig, säger han. För att du är du.

Då är det nära att språkörektorn börjar gråta. För att hon får vara den hon är.

Läs också

En kommentar

  1. Mållan skriver:

    Voj vilken igenkänningsfaktor! Du skriver så bra om klasslärarens vardag också, jag är helt med! Precis så där är det och man blir så uppslukad. Jag kan inte alls tänka att jag under dagen t.ex. ska ringa ett privat samtal, för det kommer jag aldrig ihåg. Dagen är så intensiv från att du ”drar på dig gula västen” tills du låser och går hem. Jag behöver vanligen ta en tupplur, bara för att ”börja om”, då jag kommer hem. Och ja- jag gillar mitt jobb, med vad det ger och vad det tar!

Kommenteringen är stängd.