Lära för livet eller lära av livet?

Livslärd

Mobilbarn

24 Sep , 2018, 22.16 liselottsundback

 

 

Under den senaste tiden har jag varit åhörare i flera diskussioner kring mobiltelefonanvändning, bland annat i klassrummet och i hemmen. Jag tänker på hur mobilen delar åsikter bland lärare, föräldrar och barn. Jag spekulerar och förstår båda sidorna. Rädslan av att barnen blir beroende och det hindrar undervisningen och spelen är skadliga. Samtidigt tänker jag att gör vi inte mobilen till ett lite större monster än den egentligen är?

Kanske det är naivt att tänka sunt bondförnuft räcker och att resonera att så länge det också finns annat, t.ex. fysiska aktiviteter och läsning och telefonen inte äter upp allt tid, så är den inte en fiende. Nog tycker jag det är skönt på morgonen med lite spel och skärmtid och nog tycker jag det är bra att vi kan googla i vilket land fotbollen ”föddes” när den frågan landar på matbordet och jag inte kan svara.

Våra barn är född i en mobiltid, de är mobilbarn. För dem har bärbara telefoner som kan användas till allt möjligt annat än telefonering alltid funnits. För dem är telefonen en del av vardagen. Ska vi då demonisera telefonen som något ont?

Jag tänker att som med andra ”farliga” vanor och saker så kanske det är bäst att försöka prata med barnen och höra dem? Förklara varför vi inte tycker de är bra att telefonen växer fast i handen på dem och försöka förklara att vi förstår deras behov och hur viktig den är för dem, men att vi kanske kan kompromissa?

Nej det är inte alltid såhär lätt, det är klart det blir gräl och det blir ilska och frustration. Men jag vägrar ändå tro att vi ska sätta bort mobiltelefonerna i klassen helt och hållet (nu finns det ju stor variation mellan ålder och grupper) utan istället välja att jobba med mobilerna som vi valt att jobba med datorerna och bejakat digitaliseringen (eller kanske insett att vi inte kan stoppa den).

När jag gick i lågstadiet fick vi bland de första eleverna i regionen börja skriva på dator. Vi skrev med stor font och printade, förundrade oss över den gråa lådan som lyste. Många infrågasatte användningen av datorer på 90- talet i en liten byskola, men jag är glad att vår lärarkår sade ja och inte nej och såg möjligheten istället för hotet.

Och visst är jag också rädd, rädd för spelberoende och förvrängd världsbild och abstinensbesvär och ögonproblem, men jag tror ändå att den enda vägen är framåt och att försöka se mobilen som en möjlighet, inte enbart ett hot.

Läs också

Kommenteringen är stängd.