Lära för livet eller lära av livet?

Karin

På väg mot toppen

27 aug , 2018, 12.38 Johanni

 

Av Karin Ihalainen

Mot toppenDet var mest på skoj som vi började prata om det. Att det kunde vara möjligt. Vi är ju alla lediga då. Och dit är inte ens långt från sommarstugan. Utrustningen skulle vi säkert kunna låna ihop.

Och så blev det liksom bestämt, utan desto större betänkligheter. Vi skulle bestiga Kebnekajses sydtopp sista helgen på semestern.

Eftersom jag och min man inte är några erfarna fjällvandrare inledde vi projektet genom att skaffa oss riktigt bra vandringskängor. Att gå in dem i god tid innan toppstigningen blev vårt gemensamma mål. Vi tog kängorna med oss vart än vi for och när möjlighet gavs så vandrade vi i den kuperade terräng som omgav oss. Vi beundrade midnattssolen på Brännaberget, Luppiovaara och Aavasaksa. Vi hittade nya vägar som tog oss till platser vi inte vetat fanns.

Vi såg ljungen blomma, blåbären mogna och markerna torka ut. Vi njöt av vindstilla och myggfria dagar men svettades om fötterna i trettio graders hetta.

Naturens skönhet överväldigade oss och telefonminnet fylldes av foton på älvar som möts och flyter ihop, stora älvdalar och kortväxta bergstallar.

Och gråa stenåkrar som minnen från istiden.

Vi hade bara reserverat tre dagar tid för toppstigningen. Därför gällde det att planera vandringen väl. Kvällen innan avresan packade vi våra ryggsäckar. Alla hade inte lika mycket att bära. Min säck var lätt medan andra som var erfarna bar en större del av bördan. Efter en kort natt körde vi upp till Nikkaluokta och påbörjade vandringen mot Kebnekajse fjällstation. Vi var många som gick åt samma håll och med jämna mellanrum mötte vi dem som återvände från fjällvärlden. Alla hälsade på varandra och med några  bytte vi lite flera ord. Vi hade något som förenade oss, vi delade samma mål. Vi kände samhörighet. Ett vanligt samtalsämne var: Ska ni upp på toppen? Eller: Var ni uppe på toppen? Hur gick det?

Berättelserna var positiva och uppiggande. Visst var det tufft men lönen var mödan värd.

Samma samhörighet kände vi på fjällstationen dit vi kom fram vid sextiden på kvällen. Olika nationaliteter och olika åldrar men alla ute i samma ärende. Inte som konkurrenter utan som medspelare. Vi delade toaletter, kokplattor och duschar och vi bodde i små tältbyar runt fjällstationen. De som redan bestigit toppen delade med sig av sina erfarenheter och gav tips på hur man skulle göra för att lyckas.

Efter en stadig frukost den andra dagen gav vi oss iväg mot Kebnekajse sydtopp. Dagen innan hade toppen mätts på nytt och man kunde nu konstatera att sydtoppen inte längre var Sveriges högsta topp. Glaciären hade smält fjorton centimeter varje dag under sommaren vilket gjorde att nordtoppen nu var Sveriges högsta topp.

Det var en tuff vandring upp mot toppen. Flera gånger under den åtta timmars toppstigningen beslöt jag mig för att ge upp mitt mål. Det kändes allt för tufft. Men alltid efter en kort paus, ett par chokladbitar, lite uppmuntran, en tallrik pasta eller några klunkar kallt vatten från fjällbäckarna orkade jag kämpa vidare.

Den sista stigningen började nere i Kaffedalen. Därifrån gick det så kraftigt uppåt att jag gång på gång var tvungen att stanna och pusta ut. Ändå kändes den här biten lättare än de tidigare stigningarna. Jag visste att målet var nära och alla människor vi mötte var fulla av positiv energi:

-Nu är det inte långt kvar!

-Kämpa på bara, ni är snart framme!

Strax efter fem på eftermiddagen spände vi på oss stegjärnen för att ta oss över den sista glaciären upp till toppen. Vi visste att toppen var hal och det inte fanns mycket utrymme att vara på. Ett steg åt fel håll kunde innebära att man rasade ned i avgrunden.

Med stapplande steg begav jag mig upp mot toppen. Fötterna gled åt alla håll. Jag kröp på alla fyra men kände att fästet inte höll.

Fem meter innan toppen satte jag mig ned.

-Nu räcker det, sa jag till min man som redan satt sig ned uppe på toppen. Jag tycker att jag är på toppen nu.

Då ser jag hur min goda vän kommer springande upp mot toppen, utan stegjärn på fötterna.

-Vänta Karin, jag ska visa dig!

Så visar han hur jag skulle placera fötterna, inte snett utan rakt framåt.

Jag tvekar länge men han ger sig inte. Då märker jag hur jag sakta vänder mig om och fortsätter klättra uppåt.

Väl uppe på toppen sätter jag mig ned och min man lägger armarna om mig. Hjärtat bultar och lyckokänslan är total. Vi gjorde det!

 

Är det inte så med all framgång? Vi behöver ett tydligt mål, delaktighet i processen, en gemensam kraftansträngning, stöd och uppmuntran samt positiva och lojala samarbetspartner.

Kommenteringen är stängd.