Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin,Livslärd

Platsen som livsmetafor

22 Jul , 2018, 22.53 Kerstin Romberg

 

Henrik Othman skrev en artikel om Lars Sund i ÖT för en tid sedan. Den handlar om Sunds förhållande till sin barn- och ungdoms Jakobstad – och om boken Där musiken började, som kommer ut nu i dagarna. Lars Sund säger bl.a.: ”Jag har en teori om att staden där man vuxit upp finns i vårt minne som en mental karta, en mindmap där platserna har betydelse utöver det rent geografiska och som betyder något speciellt när de dyker upp i våra drömmar.”

Jag funderar på ”mentala platser” som ett slags livsmetaforer, själsliga landskap som speglar ens identitet – och ens självuppfattning. Jag minns helt plötsligt en dokumentärfilm jag såg för länge sedan om en bildkonstnär – har glömt vem han var – som långsamt ritade med pinnar i slät, vit sand på en vidsträckt strand, bakom honom ett oändligt hav och ovanför en ändlös himmel. Han menade att han hörde hemma på ”extrema platser” och arbetade bäst när landskapet omkring honom var gränslöst. Han gjorde konst som var lika efemär som livet självt, tecknade vid ebb och såg sitt verk försvinna när vattnet steg, gjorde konst av snö och is som smalt undan då värmen kom. Det handlar kanske om att höra hemma i ett landskap man inte kan fly från och att försöka identifiera det.

Camilla Lindbergs sommarprat i radio Vega (3.7.2018) om öarnas och havets betydelse i hennes liv tangerar samma tematik. Att röra sig från ö till ö blir hos henne en bild av förändring och förvandling, av frihet som gör det möjligt att andas och leva. Men, säger hon, själva resandet kräver tålamod. På kajer och bryggor världen över upplevs såväl efterlängtade ankomster och oväntade möten som smärtsamma farväl. Kajen, bryggan, som bild av själva livet.

Och hur ser min egen ”mentala plats”, min livsmetafor ut? Den handlar definitivt också om vatten men inte öppna horisonter, snarare en skogsomsluten sjö. Där är en speglande vattenyta och upptrampade stigar i terrängen omkring. Det är viktigt att kunna gå hela vägen runt sjön, komma tillbaka, vandra igen. Doftande pors växer ända ned till vattenbrynet. Skogens djur dricker sig otörstiga här om natten. Men det är inte en alltigenom idyllisk plats. Skuggorna är djupa och det är svårt att urskilja vad som döljer sig längre inne mellan träden. Något slag av spänning och oro ruvar där. Jag kan likväl inte slita mig därifrån, måste gå långsamt fram längs stigarna, måste iaktta ljusets skiftningar över vattnet.

I min barndoms by fanns sådana sjöar och vikar. Också de hotande skuggorna fanns. Jag rörde mig ofta ensam i skog och mark, tog in ljuset och mörkret. Stigarna, tuvorna, stenarna, suset i träd och vassruggar, vågornas kluckande mot ekan som jag lät driva för vinden – jag kan se, höra, dofta det precis när som helst.

Men skuggorna, allvaret, var kom det ifrån? Det var 50-tal och 60-tal. En tid av optimism och återuppbyggande av landet, har det sagts. Det var det förvisso. Men det var också en tid då det rådde ett kallt krig i världen, terrorbalans mellan stormakterna och en järnridå delade Europa. Jag tror vi som växte upp då påverkades av det här långt mera än vi kanske anar. Pappa var tystlåten, sade nästan ingenting om sina erfarenheter från åren vid fronten – men de speglades ibland i hans ögon. Mamma berättade mera om sitt liv under krigsåren, men hon var ofta sjuk. Mina syskon och jag låg vakna i våra sängar och hörde oroliga samtal, när våra föräldrar trodde att vi sov. Skulle det faktiskt kunna bli krig igen? Det var inte att ta miste på tröttheten och ängslan i rösterna. Kanske bereddes vi på att ge akt på skuggorna i lövverket, på att något oväntat kan hända, förluster kan drabba oss, familjen eller vårt land. Det är sannolikt något en hel generation efterkrigsbarn lever med. En ständig inövning. Men just nu ligger sjön lätt krusad i kvällsbrisen. Det är lätt att simma ut och låta sig omslutas av vatten, luft och ljus.

Kerstin

 

 

 

 

, , ,

Läs också

2 kommentarer

  1. Barbara Rosenqvist-Pettersson skriver:

    Tack, Kerstin för din text med både ljuset, och skuggan
    ”Simma, simma ut i de vita sommarmolnen!
    Allting är en spegling och speglingen är allt”
    Barbara

Kommenteringen är stängd.