Lära för livet eller lära av livet?

Catharina

Att lämna sitt land

28 Jun , 2018, 06.00 Catharina von Schoultz

 

Som så många andra har också vi i min släkt förfäder som emigrerade till Amerika på 1800-talet och i 1900-talets början. Modiga människor som vågade ge sig iväg utan att veta vad som väntade dem, som satsade allt de hade på att betala båtresan till Amerika. Utan att veta om de någonsin skulle återvända. Om de någonsin skulle få återse föräldrar och andra släktingar och vänner de lämnade bakom sig. Men med en brinnande längtan efter ett bättre liv för sig och sina efterkommande, med en stark vilja att göra rätt för sig och arbeta hårt för att nå sina drömmars mål.

Jag och många med mig är smått stolta över de här företagsamma släktingarna. Det stora antalet litterära och andra verk om Amerikafararna vittnar om att vi inte är ensamma. Det tycks råda en allmän positiv uppfattning om de här modiga nybyggarna. De som var med och byggde upp det framgångsrika land vi idag kallar USA.

Men vad var det som fick dem att åka iväg? Var de alla äventyrslystna unga som ville uppleva något nytt? Vi vet idag att de flesta av dem inte åkte frivilligt. Många såg emigrationen som den enda möjligheten att överleva och för dem tedde sig resan säkert mer som en bestraffning än som ett äventyr. Fundera själv på vad som skulle krävas för att du skulle lämna ditt gamla liv och utan pengar på fickan och utan fler tillhörigheter än de som ryms i en liten resväska skulle ge dig iväg till en ny kontinent utan språkkunskaper och närmare vetskap om vilka möjligheter som finns och vad som krävs och förväntas av dig?

Fundera sedan på den stora migrationen till Europa vi upplever idag. Fundera på vad som driver dessa dagens emigranter att lämna sina land, ofta på ett sätt som väl går att jämföra med dåtida Amerikafarare. Då flydde de svält och fattigdom, dagens emigranter krig och terror. Båda grupperna med önskan om ett bättre liv, i många fall för att överhuvudtaget få hållas vid liv.

Borde inte då denna beundran för de dåtida emigranternas mod också omfatta dagens migranter? Ändå är det inte med beundran de som nu kommer in i Europa tas emot. På många håll snarare med förakt. Det sägs att de kommer hit för att utnyttja våra system, att de inte vill lära sig språk och arbeta utan vill leva på bidrag. Att de hittar på.

Men tror vi verkligen att det var så här de tänkte att livet i Europa skulle te sig när de reste hit? När de betalade många årslöner för att i ranka båtar med livet som insats ta sig från ett brinnande hemland till Europa. Drömde de om att de skulle få leva isolerat i förorter, dag efter dag, utan sysselsättning och utan sin familj? Ensamma. Utan inträde till arbetsmarknaden pga det främmande namn de bär, brännmärkta av en oförstående fördomsfull omvärld? Med ett ekonomiskt bidrag de inte begärt, men som möjliggör en fortsatt segregerad arbetsmarknad hos oss som mottagande land. För de överlever ju på bidraget, ingen orsak alltså för några anpassningsåtgärder från vår sida. Tror vi att de ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att de skulle mötas av ett sådant utanförskap som de ges. Att vi är fullständigt ointresserade av deras syn på saker och vad de kunde bidra med för att utveckla vårt samhälle. Att någon som är utbildad läkare i bästa fall erbjuds jobb som postutdelare eller städare.

Jag tror att de tänkte som Amerikafararna. Att möjligheterna är obegränsade för den som vill slita ont och att hårt arbete lönar sig. Jag tror att det är väldigt få personer som skulle välja att sitta och glo i en lägenhet om de känner att de har några alternativ.

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.