Av Karin Ihalainen
Jag hade redan sovit flera nätter i deras gästrum. Vi visste att slutet var nära. Hon andades inte längre själv och hade slutat äta. Hela våren hade varit en tuff kamp. Nu ville hon bort. Det sista uppdraget hon gav mig var att gå ut på stan och köpa gula rosor till en i hemtjänsten. En trogen och pålitlig vårdare som hon visste skulle sakna henne och som älskade blommor. Rosorna skulle hon ge medan hon ännu var i livet. När hon sen var borta skulle blommorna fortfarande dofta friskt.
Jag vandrade långsamt den korta vägen till blomsterhandeln och mötte människor som var på väg till sina vardagssysslor. Livet utanför sjukrummet kändes overkligt och meningslöst.
Någon natt senare, strax efter midnatt somnade hon in för gott. Kampen var slut.
Hon var min vän.
Hon var dömd att dö. Som åttaåring bröt sjukdomen ut. Som nummer tre i en syskonskara där alla led av samma sjukdom visste hon hela tiden vart hon var på väg. Innan det var hennes egen tur hann hon begrava två av sina syskon.
Som artonåring träffade hon en ung och djupt deprimerad man som hade invalidiserats efter en dykningsolycka.
-Sluta tyck synd om dig själv, uppmanade hon honom. Livet kunde vara värre. Ryck upp dig och börja lev!
Dessa ord blev början på deras kärlekssaga.
I mitt liv kom de in när jag var i tonåren. Två trygga vuxna. Rullstolsbundna med ett rikt liv.
Jag fick glädjen att vara hennes händer då och då. Hon var huvudet men jag var händerna.
Hon hade en strålande humor. Och hon skrattade ofta åt sin egen situation. Hon var absolut självklar.
Om man tyckte synd om henne blev hon arg. En gång när vi var ute på stan fick hon fem kronor av en främling som tyckte synd om henne.
-Vad ska jag göra med fem kronor, frågade hon argt. Om du ska ge mig pengar så får du ge ordentligt!
Även om hon inte tyckte synd om sig själv så stred hon för andra som behandlades orättvist. Hon påverkade beslutsfattare via telefonsamtal och brev. Och hon åstadkom förändring.
Under mina studieår blev deras hem mitt andra hem. När veckoslutet kom satt jag hemma hos dem och tittade på teve, fikade eller åt middag. Och pratade. Om mitt liv, mina studier, mina tankar.
Hon lyssnade och kommenterade.
Jag kände mig viktig och värdefull.
När jag förlovade mig var hon den första jag visade förlovningsringen för.
Hon ställde ofta till med fest. Själv kunde hon inte äta förrän sent på kvällen när hon var i sängen. Därför samlades vi ofta i deras sovrum om kvällarna. Respiratorn andades åt henne, hon fick mat, skrattade och drack kaffe med sugrör.
På väggen ovanför sängen hängde ett broderi. Där stod det: Älska mig mest när jag förtjänar det minst, då behöver jag det bäst.
De här orden har för alltid ristat sig in i mitt minne.
Det har att göra med den där sista natten då kampen var slut. Jag blev väckt och kom in till deras sovrum. Hon hade somnat in för gott.
Han hade lyft upp henne i sin famn och kramade henne ömt.
På väggen bakom dem hängde tavlan som hon broderat för länge sedan, då när händerna fortfarande fungerade. Dessa ord hade varit hennes högsta önskan till honom.
Jag insåg att de just hade gått i uppfyllelse.
Han hade älskat henne hela vägen in i döden.
