Det finns en grupp unga normkritiska lärare som skapar förändring. De tar till sig en kritisk mångkulturellt pedagogik i sin undervisning och talar mera om jämlika skolor och social rättvisa än invandrare och barn med invandrarbakgrund. Lärare och assistenter som jobbar med finska eller svenska som andraspråk- undervisning, i förberedande klasser och överhuvudtaget i skolor med barn med många olika hemspråk. De ser den kulturella mångfalden som en självklarhet och en del av vardagen. De reflekterar ständigt över sitt förhållningssätt, gamla vanor och normer.
Dehär lärarna är på en helt annan nivå än att vi ska ”hjälpa” barn med invandrarbakgrund och att vi ska ”fira” kulturella högtider. De har liksom kommit till ett annat steg och synliggör aktivt sitt maktförhållande och undviker all indelning i förberedande klasser och ”invandrargruppen”. De inser vilken makt terminologin har och hur varje ord har betydelse.
De ifrågasätter och är ödmjuka inför sin stora uppgift, de bemöter individer, inte kulturer men är ändå kultursensitiva i sitt arbetssätt. De tror på sina elevers förmåga och på att språket lärs bäst genom att vara tillsammans med dem som talar det, inte med andra nybörjare. De hejar för en inklusiv klass där alla elever är med och får stöd enligt trestegsmodellen och de individuella behoven. De bemöter sina elever sparrande och respekterar och uppmuntrar, även om de är urtrötta och överarbetade. De ser, som universitetslektor Erja Sandberg konstaterade på vår fortbildning att det är en elev som HAR problem, inte eleven som ÄR problemet.
Jag har mött dem bland annat på HY+ fortbilningar och i medierna och en av dem skriver här. De kommer att skapa en förändring med sitt agerande och sitt uppriktiga jämlika bemötande. De är lärarna som eleverna kommer ihåg som livsviktiga stöttare och som de som tror på sina elever och ser resurserna och styrkorna, inte som de som enbart ser utmaningarna och problemen. Och jag hoppas att dehär lärarna orkar analysera och ifrågasätta rådande normer och fortsätta utveckla sin verksamhetskultur så att alla lärare en dag kan skapa en lika stor förändring för en individ som dessa lärare redan gör nu. För skolan och skoltrivsel är en central del av samhällsanknytningen, identitetsstärkan och delaktigheten.
