—Ja, nu vet man ju inte om man alls vågar närma sig någon kvinna längre, suckar mannen jag hör diskutera med en bekant, med tydlig referens till MeToo-kampanjen. Och jag undrar hur svårt det kan vara att veta skillnaden mellan ofredande och vanlig anständig och naturlig kontakt med en annan människa. ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” är ett råd som kan ge en liten vink, skulle man kunna tycka.
Det finns en finurlig förklaring om hur man ska förstå det här med att man måste försäkra sig om att motparten verkligen vill ha det man erbjuder. Den är gjord i England och tar fasta på en sak som alla engelsmän förväntas begripa: Hur gör man när man frågar om någon vill ha te och vad gör man om de säger nej? Den lilla filmen är på engelska.
Häromdagen såg jag en annan bild på nätet. Manual för hur man tar kontakt med en tjej:
Som sagt: hur svårt kan det vara?
Många utsatta kvinnor har berättat om incidenter på jobbet och hur dåligt de har mått av chefers och andra kollegers närmanden. Gro Harlem Bruntland berättade i Skavlan hur hon som ung läkarstuderande satt och analyserade urinprov sent på jobbet när hennes överordnade kom in i rummet och gick fram till henne bakifrån och började smeka henne på halsen. —Vad ska jag göra nu, tänkte hon, och kom hastigt på det bästa sättet i den situationen. Hon fortsatte böjd över sitt mikroskop att granska sina prover och låtsades som om hon inte märkte beröringen. Det tog inte lång stund innan mannen i fråga gav upp och drog sig tillbaka.
Men sedan är det barnen. Barnen som grannar, släktingar, dagis- och skolkamrater ger sig på. Det är nog det allra värsta. I Sverige har Rädda barnen gjort en handbok som heter Stopp! Min kropp!, med tips och råd om hur man kan börja prata med barn i olika åldrar om detta. Den kan laddas ner gratis på den här länken.
Man poängterar hur viktigt det är att tala med barn om hur de ska reagera om någon rör vid dem på ett sätt som inte känns bra. Det är en grannlaga uppgift – man vill ju inte skrämma barnen till att vara rädda för allt och alla. På den här bilden finns också några goda råd kring detta. Baddräktsregeln är fiffig: de kroppsdelar som finns under baddräkten är såna som är privata som ingen annan ska få röra utan att man ger lov.
I de berättelser jag har fått ta del av grips jag av hur de som minns vad som hände när de var barn så knivskarpt minns sin skräck, men också sin skam. De kunde inte på något vis komma undan och de har inte berättat för någon vad som hänt. Gjorde de det t.ex på dagis eller i skolan fick de ofta höra, ”Äh du ska inte bry dig om det där, han gillar nog dig”.
Det är dags nu att börja tala om de här sakerna. Det är dags att uppfostra pojkar och män till att kunna behärska sig och kunna tänka efter före.
Siv Ekström
hej Siv där satt det fint ringa-may