Lära för livet eller lära av livet?

Catharina

Åbo

26 aug , 2017, 11.52 Catharina von Schoultz

 

På väg hem från Åbo. Mitt sällskap ville under besöket gärna gå och lägga ner ett ljus på den plats där en ung finsk kvinna så brutalt stacks ner av en asylsökande några dagar tidigare. Varför kände jag obehag av blotta tanken att gå dit? Det knöt sig i magen, men visst gick jag dit. Hade jag kunnat säga nej och hur hade jag isåfall kunnat förklara mitt val åt mitt sällskap då jag inte ens kan göra det för mig själv? Hade det tolkats som nonchalans?

Där jag i sällskap av många andra stod och blickade ut över det överväldigande ljus- och blomsterhavet på Åbo torg var allt jag kände overklighet och betryckthet. Skam. Oro. Rädsla. Vad var jag där för att hedra? Vad förväntades av mig och vad ville jag med min närvaro bevisa? Förstås hedra den bortgångnes minne, men hon var ändå en för mig helt främmande person. Tänkte jag alltså mer på mig själv än på henne? Var jag där för att motsätta mig terrorism, främlingsfientlighet eller kunde man kanske tolka min närvaro som ett ställningstagande mot flyktingströmmen? Var jag sensationslysten?

Chocken efter själva dådet sitter ännu i och känslorna ligger på ytan, kanske en förklaring till min ambivalenta inställning till besöket. Efteråt kan jag konstatera att jag på plats inte upplevde någon stark känsla av samhörighet med de andra besökarna, ingen kollektiv lättnad gemenskap i svåra situationer ofta kan ge. Tvärtom. De klyftor som snabbt vuxit sig breda i vårt finländska samhälle kändes uppenbara. Vad är det vi som stod vid ljushavet kan enas kring? Kan vi ens enas i ett klimat som allt starkare betonar skillnader, ett vi och ett de, ett för och ett emot som om ett antingen eller skulle kunna finnas i en så komplex situation vi och hela Europa nu befinner oss i. Förvirringen ökar och med den osäkerheten och rädslan. Både bland asylsökande och finländare. Goda råd är nu dyra.

, ,

Kommenteringen är stängd.