Lära för livet eller lära av livet?

Jan-Ole

Konsten att flytta

25 Aug , 2017, 16.40 patka

 

Första gången jag flyttade på riktigt var då jag inledde studierna på Peffan i Vasa. ”Flyttlasset” bestod av en kappsäck och några mindre kassar med några kastruller, en stekpanna, tallrikar, glas och bestick. Det var allt.

Eftersom jag ville närmare Vasa centrum, för att få kortare skolväg, blev det några snabba flytt strax därpå: Vöråstan, Brändö, Vöråstan igen och sedan till Handelsesplanaden. –Nu hade flyttlasset blivit så stort att inte ens släktingarnas släpvagn räckte till. Det behövdes en skåpbil. Och då det blev aktuellt att flytta till huvudstadsregionen var en lastbil ett måste. För denna ”utveckling” krävdes endast 5 år.

2008 sålde vi vårt egnahemshus i Kyrkslätt. Vi hade bott där i exakt 10 år. Och vi hade stora källar- och vindsutrymmen, ett garage där det aldrig hade funnits en bil, vedlider och förråd och en skild bastubyggnad. Alla dessa tak gömde en otrolig mängd saker som familjen hade samlat på sig under årens lopp. –Saken blev ju inte bättre av att jag har en benägenhet att spara på gamla, också söndriga saker. Man kan ju aldrig veta om man kanske kommer att ha nytta av dem…

Trots att vi flyttade in i en rymlig stadsvåning i Tölö i Helsingfors måste vi bränna, slänga, slumpa, donera en hel massa saker för att få allt att rymmas in i vårt nya hem. Det fick vi ju inte så vi hyrde ett lager i en ladugård i Kyrkslätt. Där fick sakerna vara i 3 års tid. Då de började lukta ladugård riktigt ordentligt slängde vi dem, brände och slumpade och donerade det som någon var villig att ta emot.

Från Tölö flyttade vi till Hagalund. Lägenheten var nästan hälften mindre och ni förstår vad vi måste göra. Och två år senare flyttade vi från vår trånga 4-rummare till en tvåa i Rödbergen, som nu efter allt slängande, brännande, slumpande och donerande känns riktigt rymlig. –Snart har det gått 10 år sedan flytten från Kyrkslätt och numera får man inte köpa en enda onödig pryl till vår trevliga lya i Rödbergen.

Under de senaste åren har jag varit med om mina tre barns flytt, min fars flytt, min mors flytt från Vanda tillbaka till Vasa, min arbetsplats flytt, min frus väninnas flytt, min svärmors flytt till ett servicehem. Det kan hända att jag glömt något, men om en månad skall min svärfar flytta. Jag vet att det här hör till då man är i min ålder. Barnen flyger och far och ens föräldrar och svärföräldrar blir äldre och klarar inte längre av att bo i sina hushåll.

Det jag lärt mig under alla dessa flytt är att packa sakerna i lika stora lådor, inte för stora, inte för små. Lika stora skall de vara så är det lättare att rada in dem i flyttbilen. Skriv på lådan vad den innehåller och vart den skall föras i den nya lägenheten. Ha tillräckligt med hjälpande händer under flytten men inte för mycket folk. Försök att hålla humöret uppe trots allt slitande, slängande, slumpande, dumpande, och trots det oändliga mängder saker som söker sina nya platser att samla damm på.

,

Läs också

Kommenteringen är stängd.