Lära för livet eller lära av livet?

Jonas

Folkbildningens öppna samtal

22 Aug , 2017, 20.45 jonasahlskog

 

Folkbildningens och den fria bildningens roll i samhället diskuteras allt mera. Två goda exempel är Catharina von Shoultz viktiga text här på vår blogg och Siv Sandbergs kolumn i ÅU (8.6.2017) om vård- och landskapsreformen som en ”gigantisk folkbildningsutmaning”. I den senare argumenterar Sandberg för att den pågående reformens komplexitet skapar ett behov av folkbildande insatser för att medborgarna skall förstå de stora samhällsomvandlingar som de genomlever. Sandberg skriver:

”Vård- och landskapsreformen innehåller en folkbildningsutmaning av gigantiska mått. Jag använder det gammaldags ordet ”folkbildning” av en anledning. Den största utmaningen handlar nämligen inte om att producera information, utan om att skingra oro. […] Ett centralt element i den gamla folkbildningstanken är att lära sig saker tillsammans och att låta olika erfarenheter mötas. I tidigare stora samhällsförändringar har frivilligorganisationer, fackföreningar och politiska partier axlat ett ansvar för att anpassa medborgarna till det nya. Kollektiv och studiecirklar låter inte särskilt 2017, men det kan hända att det är precis det som krävs.”

Sandbergs poäng är viktig och korrekt om den begränsar sig till frågan om hur statsmakten bäst informerar om den pågående vård- och landskapsreformen. För att informationsgången skall lyckas, och medborgarnas ”oro” stillas, kan säkert den traditionella folkbildningens studiecirklar fungera som medborgartillvända redskap för att begripliggöra reformernas konsekvenser i vardagen. Och som Sandberg riktigt påpekar kan informationsvideor inte ersätta vårt behov av att någon faktiskt svarar på våra oroliga frågor om framtiden.

Sandbergs kolumn är ett bra exempel på idén om folkbildning som ett instrument för upplysning och informationsspridning. Den här uppfattningen är inte felaktig och folkbildningen har genom historien ofta varit ett redskap för statsmakten, både på gott och ont. Men upplysningstanken får inte göra att vi glömmer en annan aspekt – nämligen, att folkbildningstanken också har självständig och potentiellt samhällsomstörtande kraft. Vi får syn på den här aspekten genom att granska Sandbergs påpekande om det centrala elementet i folkbildningstanken, det vill säga att vi lär oss saker tillsammans.

Vad innebär det att lära sig saker tillsammans? Vi kan tänka oss att detta enbart innebär att vi tillsammans studerar olika ämnen. Vi kan till exempel ha en studiecirkel i fysik för att lära oss om förhållandet mellan orsak och verkan i naturen. På samma sätt kan vi också ordna en studiecirkel om vårdreformen där deltagarna, exempelvis, lär sig om följdriktigheten i att vissa hälsocentraler bevaras medan andra försvinner. Att vi studerar dessa processer tillsammans kan vara trevligt, men det är inte nödvändigt – det finns inget som hindrar någon från att på egen hand studera orsaksförhållanden i naturen eller samhällsreformernas logik.

Men folkbildningstanken inrymmer också idén om ett internt förhållande mellan vad vi lär oss och att vi lär oss detta tillsammans. Ett klassiskt exempel är den anda av öppenhet som finns i vissa av Platons dialoger – en diskussionsanda som innebär att deltagarna i själva samtalet kommer fram till hur exempelvis ”mod” eller ”rättvisa” skall förstås. Sokrates roll i samtalet är inte att upplysa eller informera de andra om vad den korrekta uppfattningen är, utan snarare att fungera som en av deltagarna i dialogen vars produkt är vårt gemensamma svar på frågan om hur ”mod” eller ”rättvisa” skall förstås.[1] I det här fallet är alltså det gemensamma sökandet en oskiljbar del av den kunskap vi kommer fram till.

Vi har en tendens att uppmärksamma folkbildningstankens upplysningsaspekt framom dess sokratiska anda. Den främsta orsaken är kanske att folkbildningsfrågan ofta diskuteras i relation till samhällsgrupper som vi anser vara problematiska. Hela projektet att i stor skala bilda ”folket” föddes också i mångt och mycket ur samhällselitens behov av att göra den arbetande befolkningen till goda medborgare. Liksom för hundra år sedan är det även idag inte de som pratar om behovet av folkbildning som anser sig sakna bildning. Snarare är det alltid någon annan som borde bildas till de rätta tänkesätten och värderingarna, eller för att överhuvudtaget känna till hur det ligger till här i världen. Det finns därmed en uppenbar risk att vi maskerar våra egna, ofta ideologiska, uppfattningar om samhällets väl och ve som en bildningsfråga, som om alla nog skulle hålla med oss om det inte vore för deras låga bildningsnivå. I sådana fall är förstås folkbildningstanken inget annat än ett maktredskap.

Folkbildningstankens sokratiska anda har, så vitt jag vet, aldrig varit särdeles populär bland någon ideologisk eller politisk rörelse. Orsaken är förstås att det verkligt öppna samtalet är okontrollerbart. Eftersom våra uppfattningar formas i själva dialogen, kommer vi inte på förhand att veta vart diskussionen för oss. Och att vår förståelse skapas i dialogen är rena mardrömmen för varje kollektiv rörelse – för hur kan man då nånsin vara säker på att dialogens produkt inte är ”fel” uppfattning? Det ligger därmed i sakens natur att det verkligt öppna samtalet kommer att framstå som oanvändbart och riskfyllt för ideologiska och politiska rörelser.

Sandberg har rätt i att vård- och landskapsreformen är en folkbildningsutmaning. Men den folkbildning som behövs är inte bara den upplysande sorten, utan också folkbildningens sokratiska och demokratiska ådra. Frågan är bara om statsmakten alls är intresserad av att uppmuntra eller finansiellt stöda denna sida av folkbildningstanken. I sådana fall måste makthavarna också acceptera att folkbildningens studiecirklar kanske gör att medborgarna börjar förstå vård- och landsskapsreformen på ett för dem ofördelaktigt sätt. Om vi verkligen inbjuder till folkbildning finns det inget som garanterar att medborgarna blir upplysta och anpassar sig till det nya – risken finns att vi genom öppna samtal kommer fram till att reformen är ett förfelat projekt som alla borde göra sitt yttersta för att bekämpa.

[1] Det finns dock många exempel i dialogerna där Sokrates tvärtom har rollen av auktoritet.

Läs också

Kommenteringen är stängd.