Vi är hemma igen efter ett drygt år i exil. Det doftar nyrenoverat. Den grundläggande reparationen har blivit färdig en månad före utsatt tid – otroligt men sant! Nåja, visst upptäcker vi lite smått och gott som ännu måste åtgärdas, men vi kan ändå flytta in och installera oss innan terminen kör igång i september.
Entréaulan är fullproppad med flyttlådor och möbler som söker sina platser och den ser snarast ut som ett bombnedslag. Vår lokalvårdare Hanna, som tagit sig an rollen som organisatör av möbleringen, är orolig för att vi har för mycket av en del möbler och för lite av andra nu när det har skett diverse ombyggnader av klassrum och arbetsrum. Hennes oro är säkerligen befogad, hon om någon har koll på det där med möbler och rum. Men jag kan ändå inte annat än le och försäkra henne om att det nog löser sig på något sätt. Det viktiga är att vi är hemma igen.
Fast får man ens säga att en arbetsplats har ett hem? Är det inte verksamheten som är det viktigaste? Förvisso, men visst spelar också huset en stor roll när det gäller att skapa det där lilla extra. Det där som är så typiskt för ett arbis/medis, att inte bara förmedla kunskaper och färdigheter utan att som grädde på moset också erbjuda en gemenskap. Och då är det inte utan betydelse att huset inbjuder till att sitta kvar en stund efter avslutad lektion.
Moa
