Man ser dem överallt. I lekparken, på skolgården, i stan och på landet. De tycks äga en oanad kraft som varken kyla eller torka kan ta död på. De tränger sig upp genom hårdaste mark. Trampas ned och reser sig på nytt. Kämpar sig uppåt. Mot ljuset.
Och när värmen kommer så öppnar de sina knoppar och slår ut i blom. Stolta och starka. Som små solar efter en lång och kall vinter.
Ogräsets ogräs, gräsmattans vanheder. Maskrosorna.
Vi har dem i skolan också. Både buketterna och kransarna. Och barnen.
Vi kallar dem för maskrosbarn.
Jag vill berätta för er om ett av dem. En flicka. Hennes föräldrar skildes när hon var drygt ett år. Övriga syskon var tonåringar. Föräldrarna var osams och flickan blev deras stridsvapen som de turades om att ta hand om. Eftersom de var arga på varandra så kunde de inte ens se varandra då flickan bytte hem. De bara lämnade henne utanför dörren, ringde på och gick.
När flickan började skolan använde hon fortfarande blöjor. Det blev lärarens uppgift att sköta potträningen. I samförstånd med skolsköterskan tog vi oss an uppgiften men innan flickan hunnit bli torr flyttade hon med sin pappa till en annan stad. Bort från mamman och syskonen. Till pappans nya kvinna och hennes barn. Och ett annat modersmål.
Flickan växte upp i en förortsmiljö och kom snart in i dåliga gäng. När pappan jobbade löpte flickan omkring i köpcentret. Hon började skolka, röka, sniffa och dricka. Skolan gick dåligt. Och hon var fortfarande inte helt torr.
Jag träffade pappan den våren då flickan skulle ha påbörjat skriftskolan. Han var väldigt orolig och sorgsen. Flickan gjorde inte som sina klasskompisar, hon vägrade att konfirmera sig. Vi bytte några ord och sedan gick det närmare tio år innan vi träffades igen. Det var på Senatstorget i Helsingfors. Pappan, flickan och jag.
Jag märkte genast att pappan och den nu vuxna flickan hade en respektfull och fin kontakt. De stod nära varandra och talade i mun på varandra. När jag frågade vad flickan sysslade med så fick jag höra vilket mattegeni hon var. Det hade den nya matematikläraren i nian upptäckt. Och det blev vändningen på allt. Matteläraren tog sig an flickan och lotsade henne vidare genom grundskolan. Under det tionde grundskoleåret läste flickan upp sina betyg och för tillfället höll hon på att avsluta sina matematikstudier på universitetet.
Jag kände hur tårarna började rinna. Jag såg framför mig det oroliga blöjbarn som började ettan. Som mot alla odds hade trängt sig upp genom asfalten och förortens betong. Som hade trampats på men som hade rest sig igen. Stolt och stark.
Jag lyfte blicken för att torka mina tårar. Då såg jag att flickan lyste.
Som en maskros.
Karin Ihalainen
