Det var ytterst sällan som posten bar hem frankerade brev med skolan som avsändare. Två brev minns jag dock. Båda gällde min äldsta son. Det andra brevet kom från hans högstadieskola. Det väckte förstås stor uppmärksamhet. I brevet som var undertecknat av rektorn, stod det att min son olovandes under sin håltimme hade avvikit från skolområdet. Bestraffningen var kvarsittning och föräldrarna ombads diskutera överträdelsen med den unga. Regelbrottet var allvarligt, därav det frankerade brevet.
Vi diskuterade med sonen, som hade varit på hamburgerbaren med sin kompis.
-Tänk vad allt som hade kunnat hända dig utan den vuxnes övervakning. I trafiken. Och på stan. Gör aldrig om detta!
Som tur är gör mina elever inte sådana här dumheter. De håller sig snällt kvar på skolområdet. De räknar, skriver, övar språk och utforskar världen. Ofta sitter de framför datorn och bläddrar i uppslagsböcker, tittar på bilder, jobbar i läromedel och gör fina presentationer. Jag ser deras ryggar och jag hör deras mummel. Arbetet ser ut att flyta på riktigt fint. Det jag inte vet är att några av dem har ’avvikit från skolområdet’. Deras små fingrar har i pur nyfikenhet skrivit in ett fyra bokstäver långt sökord på google (P-O-R-R) och nu sitter de och tittar på levande bilder som jag aldrig hade velat att deras små barnaögon skulle ha sett. Bilder som i värsta fall kommer att förändra deras liv för alltid.
Med tanke på brevet från min sons skola, och med erfarenhet av dagens elever, har jag på senare tid funderat mycket kring morgondagens läromedel. Jag anser att de behövs, utgår ifrån att de är skapade av pedagoger och att de befinner sig på nätet. De är intelligenta och drar nytta av nätets specifika möjligheter. Språket är gott och datan ständigt uppdaterad. Och arbetssätten utforskande och kollaborativa. Den här visionen tror jag är realistisk för vi är redan på väg mot målet.
Men jag är orolig för eleverna. Hur ska de kunna kunna hålla bukt på sin nyfikenhet? Hur ska de kunna låta bli att ’avvika från skolområdet’? När skoldagen i allt större utsträckning tillbringas på nätet så blir ’hamburgerbarerna’ allt för många. Och hur ska då jag som rektor hinna skriva alla brev till föräldrarna?
Så länge jag kan minnas har trafiksäkerhet ingått i skolans läroplan. Att röra sig tryggt i trafiken har övats under hela lågstadietiden och varje aktad skola har haft sin egen trafiksäkerhetsplan. I enlighet med den har man bekantat sig med trafikmärken, diskuterat farliga situationer, lärt sig använda reflex, sett över cykelns utrustning, fått besök av närpolisen och på led efter läraren gått ut och rört sig i trafiken.
I vår iver att digitalisera skolan har vi satsat på upprustning av tekniken och försett oss med trådlöst nät. Men utan garanti för elevernas trygghet har vi kastat ut dem ’i trafiken’ för att lära sig använda det fria nätet. Till skillnad från i trafiksäkerhetsfostran där tryggheten är viktig, så springer lärarna nu efter eleverna och försöker hjälpa dem att lära av sina misstag.
Hur törs vi? Förstår vi inte hur farligt nätet kan vara för ett uppäxande barn? Var är vårt ansvar när det gäller elevernas ’avvikande från skolområdet’?
I min vision av morgondagens läromedel, åtminstone för lågstadiet, så finns det ett SKOL-nät. Det är reglerat och kontrollerat. Och barnvänligt. Där finns förutom läromedlen, massor av sökmöjligheter, språket är anpassat och tillvaron trygg. Där, på skolnätet, lär sig eleverna att använda nätet. Och hemma, med föräldrarnas tillstånd och under deras uppsyn, bekantar de sig med det fria nätet.
Vad tycker du om det?
Karin Ihalainen
