Efter en kort resa sköljdes vi upp på land. Vi såg oss omkring och förstod att vi hamnat på en ö. Det blåste kallt och vi var ganska hungriga. Nu gäller det att överleva, tänkte jag och drog kappan närmare kroppen. Jag började söka efter något att äta till mina barn. Då upptäckte jag en annan kvinna som nerböjd vandrade längs med stranden. Hon var ute i samma ärende. När våra blickar möttes förstod jag att hon var min vän. Kvinnan hette Carmela och hon kom precis som jag från fastlandet. Vi talade samma språk och bar på samma dröm. -Vi är inte ensamma, sa Carmela. Om vi bara ser oss omkring så kommer vi snart att upptäcka att vi är många fler.
Så började vi precis som nybyggarna att bygga upp vår lilla ö. Med ljus och lykta sökte vi upp varandra. Vi stretade och vi drog. Och när vinden utanför stugknuten ven som allra värst, satt vi tätt intill varandra och värmde oss runt elden. Vi sjöng och vi läste och vi drömde om en grönare och bättre framtid.
Och alltid då och då, när ön kändes enslig och kall, tog vi båten in till fastlandet. Där fick vi för en stund njuta av civilisationen. Och vara en del av en större gemenskap.
Det var under en sådan resa som jag träffade brobyggaren Jerker. Han hade länge bott ute på en liten ö och hade, precis som jag, känt sig väldigt ensam ibland. -Människan mår inte bra av att vara ensam, sa jag till Jerker. -Det kan inte vara så svårt att konstruera en bro som håller, svarade han. Det behövs bara rätt teknik och goda byggmaterial.
Och det hittade vi.
Så började vi bygga broar mellan öarna. Först byggde vi två, sedan tre, sedan fem, sju och till sist tio. Och plötsligt var det en väldig trafik mellan öarna. Öborna besökte varandra regelbundet, båda i vardag och i fest. Och vi märkte att vi inte bara blev flera, utan vi blev framförallt mera. Vi märkte också att livet på de olika öarna var väldigt annorlunda. På vissa öar blåste vinden alltid från norr medan andra låg i lä på solsidan. Att göra något åt klimatet var svårt men vi bildade ändå ett ö-råd där vi kunde stödja och hjälpa varandra. Vi anställde t.o.m. en fyrvaktare som skulle sprida ljus och ha koll på sjöfarten. Livet på ön började kännas gott. Barnen lekte på stranden och när de kastade stenar i vattnet blev de stora ringar på ytan.
En nybyggares berättelse om livet på en språkö.
Av Karin Ihalainen
