– Om du hade en nyckel och du fick välja en dörr, vilken som helst, som denna nyckel kunde öppna. Vilken dörr skulle din nyckel öppna? Frågan kastades fram av en av mina invandrarelever då vi häromdagen satt och övningspratade svenska om ditt och datt.
– Nyckeln skulle öppna dörren till ett bankvalv och jag skulle blir rik!
– Nyckeln skulle öppna dörren till paradiset. Där inne skulle det finnas god mat och jag skulle bjuda in alla mina vänner.
– Nyckeln skulle gå till ett land där solen alltid skiner.
Förslagen var många och som vanligt skrattade vi mycket när vi berättade historier för varandra, den ena mer fantasifull än den andra.
Så kom turen till en av våra asylsökande ungdomar i gruppen. Han såg sig omkring en stund och svarade sedan enkelt:
– Den skulle öppna dörren till mitt hem. Där inne finns min mamma och mina småsyskon. Jag stiger in och kramar dem och så är vi alla tillsammans.
Det blev tyst en stund. Orden borrade sig rakt in i allas våra hjärtan. Så enkla och ändå så självklara. Då allt annat är förlorat saknas bara det viktigaste. Närhet och kärlek. Familj.
Unge K har bott på Borgå folkakademi redan i ett års tid efter att under en strapatsrik flykt ensam tagit sig igenom Europa ända till Finland. Hans mamma och småsyskon är kvar i hemlandet och jag kan knappt föreställa mig den oro och press hela familjen lever under. Dag och natt. Under året har K lärt sig en god svenska och han vet vad han vill. Han ska studera, hitta ett jobb och bygga upp en framtid för sig och sin familj. Han är motiverad, mycket vänlig och ställer alltid upp och hjälper till där det behövs. Utan att knota.
Ändå har han och många av våra övriga asylsökande ungdomar på skolan i över ett års tid levat i en outhärdlig väntan. Får de stanna? Hur går det för familjen? Vad händer om de inte får stanna? Vidden av att leva under en sådan press kan vi vuxna på skolan antagligen bara ana. Vi gör vad vi kan för att finnas till för dem, men ofta känner vi oss otillräckliga. Att inte kunna trösta en gråtande tonåring med mer än att vi bara måste vänta är tungt. Att försäkra en förtvivlad ungdom om att det finns hopp inför framtiden, då de egna tårarna tränger sig på och man vet att det man säger på en sekund kan slås omkull av ett kortfattat myndighetsbeslut, känns nästan övermäktigt. Ett med bävan emotsett myndighetsbeslut som är det första de tänker på då de vaknar och det sista innan de somnar.
Då jag den kvällen tog fram nyckeln och öppnade dörren till mitt eget hem och kramade min familj gjorde jag det med blandade känslor. Stark lycka blandad med skam över att jag så ofta tagit allt det jag givits som en självklarhet.
Tack K för att du öppnade mina ögon. Jag hoppas av hela mitt hjärta att din nyckel också snart ska hitta hem.
