Jag antar bloggen Andetags utmaning och tänder ett ljus i bloggosfären till allhelgona. Jag tänder ljuset för min man som gick bort sommaren för två år sen, en het julidag mitt i vår husvagnssemester. Vi skulle besöka Serlachius konstmuseum i Mänttä kommer jag ihåg. Vilken utställning det var kommer jag inte ihåg. Däremot kommer jag ihåg varje detalj av det som sedan hände. Jag kommer ihåg, men det upptar inte mera varje cell av min kropp. Saknaden finns kvar men den stora mörka sorg som fyllde mitt bröst och gjorde det svårt att andas har gett med sig.
Men det tog tid, det gick inte på ett år. Senaste vår blev på något sätt en vändpunkt. Det var som om jag upptäckt livet på nytt när naturen vaknade till liv efter vintern. Jag kunde inte sluta förundras över hur vackert det var. Jag måste med jämna mellanrum säga det högt för mig själv när jag var ute på promenad. Kanske det hjälpte till att sätta fart på processen.
Visst kommer tårarna ännu ibland, t.ex. när jag skriver det här. Men nu kan jag le genom tårarna för samtidigt ger sig alla underbara minnen till känna. Och den starkaste känslan är en oerhörd tacksamhet över allt det fina vi fick uppleva tillsammans. Under den första sorgetiden kändes det som om jag inte kom ihåg någonting, varken hans röst, utseende, doft eller överhuvudtaget någonting vi gjort tillsammans. Men minnet återvände steg för steg. Nuförtiden kan jag ibland helt oväntat höra hans röst kommentera något som jag gjort eller upplevt. Eller sen kan ljudet av en vespa göra mig alldeles svag i benen. Vespa var hans favoritfortskaffningsmedel från ungdomen och han lyckades smitta också mig. Några soliga somrar upptäckte vi världen per vespa… Sen sålde vi den till prästen i byn och köpte husvagn. Det var onekligen mera praktiskt med tanke på våra då tre hundar. Visst var vi ofta lite tokiga, men vi hade roligt. Och det är det som jag i dag kommer ihåg.
Moa
